Sja nab

Jag fick tydligen inte F i matte 4. Fick en poäng över godkänt på NP så fick E. Rätt skönt. Godkänt i alla ämnen (och mer därtill).

Mår väl rätt bra nu. Vi får se hur länge det håller. Vet att jag inte borde tänka så men jag kan inte hjälpa det.

Vetefasen vad jag ska göra efter sommaren. Ska ju ta mitt sista ”sommarlov” som jag brukar uttrycka det. Vi får se om det blir någon utlandsresa eller om jag fortsätter ruttna bort i det här jävla landet efter det. Tror jag har bestämt vad jag ska rösta på i alla fall. Eller velar typ mellan två partier. Blir ingen röst på vänstern för min del i alla fall, så mycket kan jag säga.

Ibland tittar jag på killar och tänker ”fy fan, honom vill jag ha.” Ibland tänker jag dock ”fy fan, honom vill jag va’.” Är inte trans men faaaaaaan vad skönt att vara kille. Vill vara det.

Jag har tagit studenten. Och druckit en massa alkohol senaste veckan. Livet blir så mycket lättare så. Älskar att dricka. Och dansa på klubben. Var ute i fredags. Höll ögonkontakt med en kille fett länge, alltså jag skäms verkligen. Och höll ögonkontakt med en annan kille som jag inte kände (han hade typ samma stil som Ted Gärdestad alltså hahahah södernissar asså). De kollade säkert tillbaka på mig och tänkte ”asså vad hemskt det måste vara att se ut så där.” Jadu, inte lätt när man ser ut som ringaren i Notre Dame typ. Tro mig, har haft min fair share av självhat genom åren. Försöker att inte låta mitt utseende påverka mig alltför mycket men det går ju som det går (dvs inte alls).

Nej nu nattmössor ska jag gå och sussa. Jag har en crush på en speciell kille som jag säkert aldrig kommer se igen (han gick i min skola men nu har jag ju tagit studenten så que). Hoppas jag drömmer om honom. Vi höll också rätt mycket ögonkontakt ett tag. Fett söt är han. E.M. jajajajajjaajaajja nu har jag sagt för mycket.

Ångesten sköljer över mig

Jag har inte känt riktig jävla ångest på ett tag. Visst har jag varit stressad, men jag har tagit det lite som det kommer. Nu ska jag ta studenten. Fattar ni? Jag vill dö. Jag orkar inte. Jag har bestämt mig för att ta ett sabbatsår MEN VAD FAN BETYDER DET DÅ?! VAD FAN SKA JAG GÖRA?!

Jag kommer förlora min enda vän. Kanske skulle man bli knarkare. Nej, jag skojade. Men tanken har faktiskt slagit mig. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vet inte vad jag ska hitta på. OM jag ens ska hitta på något. Jag måste väl skaffa ett jobb. Jag vetefan. Vore nice att spara undan lite pengar men idk. Vill typ resa och skit också… FUCK.

Alltså jag orkar inte. Jag kommer bli så jävla ensam igen. Det är ingen som vill vara med mig. Får göra gymmet till min bästa vän. Har inget annat att leva för. Det kanske kan ”occupy” mitt huvud i alla fall.

Fattar inte hur andra lyckas. JAG LYCKAS INTE MED NÅGOT ALLS. Lyckas inte behålla vänner. Lyckas inte skaffa pojkvän. Lyckas fan inte ens få godkänt i alla kurser (kommer F:a matematik 4 så hårt). Det sistnämnda har jag förlikat mig med dock. Svårare att förlika sig med vetskapen om att ingen i den här världen behöver en eller uppskattar en tillräckligt för att höra av sig.

Jag är ett sär. Ett fucking sär. JAG ORKAR INTE. jag vill dö

Btw så har jag inte ätstörning längre. Mat är för gott för det liksom

Ska bli smal

Alltid har det varit något med mig. Självskadebeteende, tvångstankar och -handlingar, ångest, stress, episoder av ätstörning, osv……. Nu har jag kommit in i en ätstörningsperiod igen antar jag. Får äta max 800 kcal om dagen från och med nu. Ev. undantag på helger, där jag inte kan ”restrict” utan att det märks. I dag höll jag koll på antal kcal jag fick i mig genom FUCKING LÄKEROL.

Jag måste bli smal. Ingen vill ha mig som jag är nu, kanske vill någon ha mig när jag är smal. Men jag är så jävla ful. Jag kommer aldrig älskas av någon som inte måste älska mig. ”MÅSTE älska?” tänker ni nog då. Ja. Min familj kommer alltid älska mig. De hade kunnat skippa att göra det, men det gör de. Inte för att jag är en älskvärd människa, utan för att de är bra människor. Vissa växer upp utan att få uppleva kärlek från familjen, men min familj är så mycket bättre än de. De kan helt enkelt inte älska någon som är med i familjen. Jag tycker så jäääävla synd om dem för att de tvingas älska någon som jag. Jag önskar att ingen älskade mig. Det skulle göra allt så mycket lättare med att ge upp osv.

Jag är nog inte menad att leva. ”I’m not made to last.”

HUR kan folk vara nära mig? hade jag varit någon annan så hade jag spytt i min närhet. Jag önskar att jag kunde spy av min konstanta närhet nu. Då hade jag varit smalare. Jag försökte spy upp maten häromdagen, men hur mycket jag än försökte så gick det inte. Jag körde ner pekfingret i halsen och hulkade som bara den men ingen spya kom upp. Så fick träna i stället. Jag kom undan med att äta så lite när jag var deprimerad (kolla under kategorin ”Matdagbok” t.ex.). Kanske ska bli deprimerad igen så att jag kan komma undan med att äta mindre. Måste gå ner i vikt. MÅSTEMÅSTEMÅSTE. Har ätit så sjukt jävla mycket i dag att jag är äcklad av mig själv. Jag har ingen självkontroll. Har typ ätit runt 1600-2000 kcal (åt så mycket på kvällen att jag inte ens kunde hålla koll). Dagen började ju så bra också med bara te och äpple fram till kl. 14 ungefär. Därefter gick det utför. Nu har jag hela helgen framför mig och kommer inte kunna dölja ”restriction” från mamma. FUCK.

Jag vill vara ett spöke

Jag önskar att jag var osynlig. Att ingen såg mig, tänkte på mig, dömde mig. Jag är medveten att jag inte är så jävla relevant som människa, men ändå alldeles för relevant för mitt eget bästa. Det vore nog bättre om jag inte fanns. Om någon annan spermie hade nått ägget innan den spermie som bildade mig gjorde det. Så hade det kunnat komma ut någon som mina föräldrar faktiskt kunde vara stolta över. Någon som hade driv, som var N O R M A L. Jag är fan inte värd att leva.

Jag har försökt passa in hela mitt liv. I grundskolan gick det faktiskt rätt bra, men jag minns att jag ifrågasatte en massa saker kring allt möjligt, typ det sociala, lekar, konversationer osv. Tyckte att allt var konstigt. Tror inte att någon annan märkte min ”onormalhet” då… Men jag har alltid kämpat. Redan kring sjunde klass började det gå utför. Det gick inte att låtsas längre. Det var plötsligt konstiga samtal som man skulle deltaga i och om man, som jag, tyckte att det var helt off och hade lättare för att leka osv (där man inte behövde göra så mycket mer än just LEKA) blir det tufft när man kommer upp i den åldern. Jag fattar fortfarande inte varför man måste prata om sex och relationer och varför man måste svära egentligen. Visst svär jag på min blogg, men jag svär aldrig någon annanstans. Jag tycker att bruk av svordomar egentligen är skamligt. Fult. När jag ska uttrycka mina känslor här så måste jag däremot använda svordomar ibland. För att mina känslor är skamliga. Jag ska också erkänna att jag knappast går utan särskilda ”fantasier” (faktum är att jag fantiserar om… hrm, saker… rätt ofta), men de lär väl inte bli något mer än just det på ett väldigt bra tag åtminstone. Om någonsin alls. Och jag vill ju hur som helst inte prata om det. Usch.

Jag känner mig verkligen som en utomjording. Det är typ titeln på min självbiografi om jag någon gång skriver en. ”Livet som utomjording”, Jag har gråtit nu i typ 10 min. Inte så länge denna gång faktiskt. Skönt. Mina ögon bränner nu. Jag ska upp 5:30 i morgon så egentligen borde jag sova men jag kan inte. Jag FATTAR INTE hur mina klasskamrater kan bara… passa in. Jag vågar inte vara mig själv för att jag är rädd för att bli dömd. Jag vet att det inte spelar någon roll vad folk tycker (de tycker redan att jag är konstig så what the hell) men jag kan inte hjälpa det. En bidragande faktor är kanske att jag blev konstant dömd och fick höra att jag var oduglig som barn (av min syster). Jag vet inte.

Självmordstankar har seriöst upptagit en rätt stor del av mina tankar den senaste veckan. Inte så att jag tänker på det konstant, men definitivt oftare än vad som är nyttigt. Jag vet bara inte hur det ska bli när jag går ut gymnasiet (om jag ens lyckas med det – skolkade förresten från provet i måndags). Jag kommer inte kunna skaffa jobb. Jag kan inte vara normal. Jag kan inte vara vuxen. Jag kan inte vara NÅGONTING JAG VILL DÖ JAG ÖNSKAR ATT JAG KUNDE LEVA OM MITT LIV ELLER ATT DET ÖVER HUVUD TAGET INTE BÖRJADE. Om jag kunde leva om mitt liv hade jag fan inte valt natur. JÄVLA PISSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSS. Orkar inte skolan orkar inte livet orkar inte orkar inte

Det finns ingen plats i världen för mig. Ingen alls. Passar inte in någonstans. Mitt eget sällskap är inte särskilt bra det heller. Jag är ensam väldigt mycket och det är väl helt ok – i mångt och mycket rätt skönt – men ibland vill jag fly från mig själv också. Jag kommer säkert bli alkoholist. Eller så kommer jag på något sätt halka in på droger. En jävla plattanjunkie som säljer sin kropp för att ha råd med sitt nästa fix (<- exempel på en mening jag aldrig skulle använda utanför denna blogg). Det är väl ett sätt att ”fly” antar jag. Ska skaffa mig en redig jävla ätstörning så får jag kanske lite uppmärksamhet och lite hjälp. Förresten har min aptit minskat på senaste tiden ändå. Visar absolut upp tecken på depression eller förstadium till depression men vad ska jag göra åt det? Jag vet att jag har gett ”supertips” i bloggen till dem som är deprimerade men det skrev jag ju när jag mådde bra. uggh. Vill bara sova nu.

Varje gång jag loggar in påminns jag…

… om att ledsamheten har förföljt mig länge. Jag har inte en enda gång bytt lösenord på detta konto och det lösenord jag har är mitt ”gamla”, det jag använde för åratal sedan. Det är bara att kolla i bloggens arkiv, men ändå. Sorgligt.

Nu är känslan tillbaka i alla fall. Den jobbiga. Jag stoppade en penna och ett örhänge i min arm i dag. Inte så att det började blöda, jag skrapade bara lite. Det räknas nog inte som självskada. Det hade ju varit sorgligt – jag har inte, med flit, skadat mig själv sedan typ 2015 tror jag. Tänker ej räkna det som en relapse.

I morgon har jag prov. Kan inte ett piss. Vill inte gå till skolan, men jag avskyr att ljuga. Jag har inga problem med att frånvaroanmäla mig, men jag måste ljuga för mamma om att jag har varit i skolan fastän jag inte varit det… Eller så berättar jag sanningen. Men det kan jag ju inte göra. Ska jag gå till skolan och F:a? Det skulle ju kännas värre än att säga sanningen till mamma – att jag mår dåligt och inte har orkat plugga. Eller så är jag bara lat. Jag är riktigt lat.

Jag skäms över hur lat jag är ibland. Rätt ofta, faktiskt. I dag tänkte jag på självmord. Övervägde det inte, men tänkte på det. Det gör jag då och då, även när jag inte mår dåligt. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Och nu är det ju bara några få månader kvar, jag borde hålla ut, jag får inte ge upp nu, det vore onödigt, jag vet det, men jag… klarar det inte. Jag har redan två omprov hängande över mig och detta kommer bli det tredje, oberoende av huruvida jag går till skolan eller ej. Just nu är jag så trött att jag skriver hela blogginlägget med slutna ögon… eller senaste paragrafen i alla fall.

Jag har ingen framtid. Jag har verkligen inte det. Jag ska fucking döda mig själv. Jag vet att det är så mitt liv kommer sluta. Förr eller senare. Jag måste bryta kontakten med alla jag känner, så att de antingen inte vet eller så att det inte skadar dem lika mycket. Jag har varit frisk nu i några år från depressionen, och ändå har jag innerst inne vetat att det är så jag kommer stupa. Jag kommer att bli en självmördare. Sorgligt, va? Jag har fortfarande inte bestämt mig exakt för hur det ska gå till, har varit inne på det mesta. Hängning, gasning, överdos, drunkning, vapen, skära upp halsen/armarna… osv. Finns många sätt att ta livet av sig på. Men den dagen är inte i dag, så jag måste inte tänka ut en steg-för-stegplan just nu. Ska bara ångesta över morgon(-/dag)dagen.

Besegra rädslan

Jag är rädd för mycket. Framtiden, döden, livet, människor… Mycket som jag inte ens kan styra över är jag rädd för. Det är en sådan där rädsla som letar sig in på djupet och stundvis gör mig paralyserad. Inte mer. Jag ska inte frukta något. Detta är mitt främsta nyårslöfte. Jag ska sluta frukta livet och allt vad det innebär. Fuck it. Varför ska jag vara rädd för andra människor? Egentligen är de, liksom jag, enbart en ansamling molekyler, celler, olika sammansättningar av… av universum. Kol, väte, syre, kväve… osv. Detta kommer bli en livslång process, men jag ska en dag hålla universum i min hand. Det finns inget att frukta. Jag ska anamma en mer buddhistisk syn på livet. Jag ska se mat som bränsle och inte som njutning. Om jag kunde, hade jag gärna levt på något liknande katters torrfoder – tänk vad lätt livet hade blivit, om man begränsade sig så.

Jag ska börja träna. Min fysik är katastrof. Inte så att jag är över- eller underviktig, men jag har inga muskler. Jag har ingen stabilitet i kroppen. Jag klarar ingenting. Mitt mål för 2018 är att kunna göra 3 pull-ups när året är slut. Det torde väl vara överkomligt? Och jag ska inte träna av ytliga anledningar, utan för att må bra. Det är en investment inför framtiden.

Jag funderar på att nedgradera telefon till en knapptelefon. Kanske en flip phone. Vet inte riktigt detaljerna ännu. Kan kanske ta någon som ligger och skräpar här hemma. Vad jag vet är att jag är beroende av min mobil som det är nu. Jag ska dra ned datoranvändandet också – men det är lätt att tappa bort sig i samma veva som man t.ex. gör skolarbeten osv. Nåja.

Jag ska ta mina språkstudier mer seriöst. Jag ska bemästra tyskan och påbörja resan till att kunna spanska flytande. Inget mer velande mellan olika språk… Jag kan lite franska, lite spanska, lite ryska, lite japanska… osv. Allt på grund av velandets skull. Men hur ska jag kunna bemästra ett språk om jag hoppar mellan olika språk hela tiden? Nej, det är fokus som gäller nu.

 

Det är väl mina främsta mål med 2018. Tschüss.

Here we go again…

Jag är tillbaka.

Jag skriver egentligen bara för berätta att i fredags gick jag och bokade tid hos kuratorn. Jag ska dit i morgon. Jag vet verkligen inte vad jag ska prata om… Men jag har känt mig ur balans den senaste tiden. Jag känner att jag måste berätta om mina sociala problem, min familj, mina ”vänner”, min livssituation helt enkelt. Varje gång jag har en dålig dag återkommer jag till samma saker vilket jag tolkar som att det finns saker i bagaget som jag inte har tagit hand om… Och så har jag saknat att ha någon att bara… lätta mitt hjärta för.

Jag vill bara isolera mig från allt och alla. Jag vill inte gå till skolan, jag vill inte träffa mina klasskompisar, jag har inte gymmat på ett rätt bra tag… Jag har ingen motivation att göra något, vilket leder till att skolarbetet tar skada. Samtidigt känner jag ångest över att sluta skolan nästa år. Då blir jag vuxen på riktigt. Jag är så nervös… Jag vill inte gå på studentskivan, jag vill inte gå på champagnemiddagen, jag vill inte gå på balen, jag vill inte ta studenten, jag vill inte stå i centrum. Jag vill inte göra något alls. Eller… egentligen vill jag väl göra de där grejerna. Jag känner mig bara inte bekväm med att göra sådana grejer.

För att få jobb måste man vara karismatisk och drivande, egenskaper som jag aldrig har haft och aldrig kommer ha. Jag vet inte vart jag kommer ta vägen efter studenten. Förvisso vet jag att jag vill resa, men… jag kommer nog aldrig klara av att resa. För det första: Vem skulle jag resa med? Mig själv? Det verkar vara det enda alternativet just nu… Men jag skulle aldrig klara av att resa själv. Det finns ingen annan jag skulle kunna resa med. Min syster har skaffat ett eget liv och jag kan inte förlita mig på henne. Min mamma jobbar och dessutom är det jävligt patetiskt att resa runt med sin mamma. Samtidigt har jag inga direkta vänner eller så som jag kan resa med.

Apropå vänner… Det finns i huvudsak två tjejer som jag umgås med i skolan just nu. Först var det jag och en annan, och sedan började denna nya tjej i klassen. Hon är  social. Nu känns det som om jag måste ”tävla” mot henne i att underhålla den här andra vännen som jag umgicks med förra året. Och jag är inte tillräckligt rolig. Det känns som om jag håller på att förlora dem båda. Snart kommer de inse att de kan umgås bara de två och jag kommer bli ensam igen. Det är ju så… i slutändan är jag alltid ensam. Hur som helst kommer jag ändå inte kunna hålla kontakten med dem när vi har gått ut. Det har jag aldrig kunnat. Jag lärde känna en utbytesstudent förra året. I princip direkt efter att hon lämnade Sverige förlorade vi kontakten. Sedan juni har vi hörts två gånger… Jag har tappat kontakten med alla mina vänner från grundskolan. Jag har tappat kontakten med alla mina vänner från tidigare gymnasiet (och i stunden trodde jag att vi skulle bli livslånga vänner). En tjej jag träffade på nätet har jag inte hört från på flera år. Jag tänker fortfarande på henne rätt ofta.

Och det här med förhållanden då… Jag kommer aldrig kunna skaffa pojkvän. Jag bara känner det. Jag är inte intressant nog, inte fin nog (inte fin alls, egentligen)… Och om jag MOT FÖRMODAN skulle lyckas träffa någon, skulle jag aldrig kunna hålla relationen vid liv. Jag skulle dra mig undan och konstant tvivla på hans avsikter.

FAN. JAG VILL INTE VARA ENSAM. JAG VILL BARA VARA SOM ALLA ANDRA. BARA… BARA LEVA.

Jag har problem med att bli fotad. Jag blir aldrig fotad om jag kan undvika det. Jag gick förvisso på skolfotograferingen för två veckor sedan men nu har jag sådan grov ångest över det och önskar att jag inte hade gått. Kommer inte ens kolla på bilderna. FY FAN. Usch och fy. Tjejen som jag har känt längst i skolan brukar fråga om jag vill ta selfie med henne, men jag säger alltid nej. Jag vet att varje gång som jag tidigare tackat jag har jag ångrat mig. Det är bäst att neka.

Min syster splittrade mig

She has perfect skin. She’s socially competent. She’s likeable and she attracts people like flies are attracted to bug zappers. I do not know what she was – sometimes, it felt like I stared into the eyes of the devil himself when I looked at her. Whatever she was, she almost exterminated me completely. Just like those gullible flies flying towards that inviting light. But, if you get too close… you burn up and burn out.

Jag ska berätta en liten historia. En sann historia, som egentligen inte alls är särskilt liten. Jag vet inte riktigt när det började, men jag var nog runt 6-7 år. Trots att jag inte har klara minnen av mycket av det som hände, har det ändå satt djupa spår i mig, ärr som alltid kommer att finnas där för att påminna mig om det.

Det var ofta verbal… misshandel? Jag vet inte. Jag har svårt att ta i de där tunga, farliga begreppen som ”verbal misshandel” eller ens mobbning. Men ju mer jag tänker på det, desto mer övertygad blir jag att det var just det. Ord som äckligful, dum i huvudet, idiot, oönskad och korkad användes flitigt. Ofta dagligen. Inte sällan även oftare än så. Hon var alltid tvungen att påminna mig om hur oälskbar jag var. Att jag var ingenting. Jag kan se tillbaka på det där oskyldiga barnet, och mitt hjärta värker när jag inser vad hon fick gå igenom. Det är klart att jag värkte redan då, men jag trodde att jag förtjänade det. Jag trodde att det hon sa var sant. För om någon berättar en lögn för dig tillräckligt många gånger, ur tillräckligt många olika ljus och synvinklar, blir det till slut omöjligt att hindra tvivlet från att sippra in i dig. När tillräckligt av det där tvivlet har letat sig in i alla dina skrymslen och vrår, finns det inte mer plats för den övertygelse du en gång hade. Lögnen blir till din nya sanning och du har just förlorat en del av dig själv.

Hon tog även till fysiskt våld. Hon slogs och sparkades, medan jag försökte försvara mig själv. Det var så det gick till. Jag försvarade mig själv till den grad att jag skulle åsamkas så lite smärta som möjligt, men att ge tillbaka var det aldrig frågan om. Ändå såg mina föräldrar det bara som en hälsosam grad av syskonbråk, och lät det fortgå. Jag kan inte klandra mina föräldrar för det som hänt, men det är klart att det ibland gör ont att de inte skyddade mig mer. Min syster var dock väldigt försiktig, och gjorde sällan något mot mig framför dem. Det var oftast bakom lyckta dörrar, så att säga. Fast hon gillade förstås att skämma ut mig. Som den gången vi uppträdde tillsammans på en talangtävling i skolan, och hon drog ner min kjol på scenen framför hela skolan. Just den incidenten kan jag idag skratta åt, men det var icke desto mindre skadligt just då.

Hon var väldigt manipulativ, minns jag. Ena sekunden var vi som bästa vänner (bokstavligen bästa vänner), och den andra ville hon döda mig. Jag förstår inte varför jag alltid förlät henne. Det är kanske en del av ett barns naivitet. Jag önskar att jag hade satt stopp för det tidigare, men jag var livrädd för vad hon skulle kunna göra mot mig om jag sa emot.

Ni kan nog förstå att min självkänsla och mitt självförtroende sjönk, som en sten i vatten. Jag, som en gång hade haft en stor tro på mig själv och inte lät mina egna tvivel stoppa mig, fann inte längre tillräckligt med luft för att göra de saker jag ville. Jag, som alltid hade varit blyg men som ändå kunnat släppa in folk i mitt liv, fann mig själv dra mig undan från sociala situationer och jag förlorade vänner. Ja… Jag har förlorat många vänner genom åren. Jag har egentligen förlorat alla vänner genom åren. Jag sörjer än idag att många av de vänskaperna rann ut i sanden.

Jag trodde att jag förtjänade ett liv i ensamhet. Hur som helst förstod jag inte hur någon någonsin skulle vilja vara med mig. Jag, som är så ful och äcklig, började undra hur någon någonsin ens skulle vilja ta i mig med tång. Jag ifrågasatte mina vänner. Inte rakt ut, såklart, utan för mig själv. Och för mig själv var det tydligt att de endast såg mig som en börda. Om de fick bestämma själva skulle de inte umgås med mig, men de var tvungna. Och jag drog mig undan. Jag gjorde dem ju ändå en tjänst genom att dra mig undan. Vilken lättnad, att få slippa behöva vara med mig, eller hur? Hur som helst var det ju inte bra för deras rykte att ses med mig i offentliga sammanhang. Hur sjukt det än låter, var det det jag intalade mig. Jag såg inte mina vänner som utseendefixerade eller egoistiska på något sätt, men ändå var jag så pass under gränsen av deras värdighet att jag inte kunde klandra dem om de såg ner på mig på grund av yttre attribut (eller inre, för den delen).

När jag började gymnasiet hade jag redan ärr på kroppen, ärr som var självförvållade. Min syster var den första som upptäckte dessa ärr. Hon började skämta med mig om dem, på ett förnedrande sätt. En gång, när jag stod och lagade mat, sade hon till mig: ”Jag vill ha köttet blodigt och uppskuret.” Hon gillade att kalla mig emo.

Till en början gick det sociala samspelet med klasskompisarna på gymnasiet bra. Jag fick åtminstone två väldigt bra vänner. Så småningom blev dock min psykiska ohälsa så dålig att jag började skolka. Jag sa till mina föräldrar att jag var sjuk, och jag hade ingen ogiltig frånvaro, men det var skolk ändå. Jag hade nog som minst under 50% närvaro. Någon gång i mars 2015 valde jag att strunta i att lämna min säng. I två dygn gick jag upp enbart för att gå på toaletten. Detta ledde till att mina föräldrar tog mig till psykakuten, och jag blev diagnostiserad med svår depression. Jag gled ifrån mina vänner.

Under ett halvår blev jag väldigt mycket sängliggande. Jag gick fortfarande i skolan, men med anpassad studiegång, så jag behövde inte vara där så mycket. Jag gick också på BUP en gång i veckan eller så. Jag önskar att jag hade tagit mina sessioner hos psykologen mer seriöst, att jag hade öppnat mig upp mer för henne. Hon förstod nog inte hur illa det faktiskt var. Hur nära jag var att faktiskt avsluta mitt liv. Hade jag gjort det, hade min syster vunnit. Devoured by the devil. Några gånger var det väldigt nära. En gång stod jag på en bro i en timme, och ville bara hoppa. Mamma hittade mig och körde mig hem. Eller när jag bevittnade ett självmord – en man som hade hoppat ner på tågspåret. Den gången hamnade jag på akutpsyk igen. Jag lades aldrig in, men jag tror att jag hade behövt det.

Under min depression, sa min syster en sak till mig som jag kommer ihåg så väl. Jag låg i min säng, och hon kom in till mitt rum. Jag trodde att hon kanske skulle säga något uppmuntrande. Hon stirrade mig rakt i ögonen, och utan att tveka sa hon något i stil med: ”Om livet nu är så jobbigt, förstår jag inte varför du inte bara tar livet av dig.” För mig, som under tiden hade självmordstankar, hjälpte det inte särskilt mycket. Hon berättade en gång för mig, helt utan ånger i rösten, hur mycket hon hatade mig. Föraktade mig.

Jag undrar vad hon fick ut av det. När jag och min mamma pratar om detta, vilket är sällan eftersom det oftast slutar med att jag börjar gråta, säger hon alltid: ”Vi såg det inte hända. Hon hade ju sina egna problem under de åren. Hon hade det inte lätt.” Nej, men jag då? Jag, som är fast med dåligt självförtroende, dålig självkänsla, sociala problem, oförmåga att släppa in folk i mitt liv… Kan man aldrig fokusera på mig? Min syster tycks inte ha några problem med den hon är. Hon har inga problem med att släppa in folk i hennes liv. Hon har till och med en pojkvän, något jag inte ens kan drömma om just nu. Jag har aldrig varit i ett förhållande med någon. Jag lär heller inte kunna vara det under de åtminstone kommande åren. Jag känner mig så ensam ibland. Jag har såklart min mamma, vilket är mer än vissa kan drömma om, men… hon älskar mig för att hon är min mamma. Kan ingen älska mig för den jag är?

Å ena sidan vill jag att min syster ska vara lycklig, men å andra sidan vill jag att hon ska känna all den smärta jag någonsin har känt. Jag vill att hon ska känna sig lika ful, ensam och oönskad som jag har gjort och ibland fortfarande gör. För hon lade grunden till den jag har blivit. Jag önskar att folk kunde se det monster som lurar bakom. Jag önskar att folk kunde veta vad hon gjorde mot mig. Kanske… kanske skulle de se henne i ett annat ljus.

Hon fick allt, jag fick inget. Folk ser mig som den ”udda”. Som den konstiga systern. De ser henne som en rolig, kär vän. Hon är den äventyrliga, den som har rest jorden runt och sett allt, medan jag sitter hemma på mitt rum och hoppas på en förlikning som är till min fördel och hennes nackdel. Om de bara visste…

Jag önskar att jag inte gav henne makten att forma mig, men det har jag gjort och det gör jag fortfarande.

Jag tror fortfarande ibland att jag är den fulaste i världen. Att jag är värdelös. Jag vet inte hur jag ska komma över detta. Allt jag vet, är att det äter mig upp inifrån.

Jag har kommit en lång väg

Skrev ju ett avskedsinlägg igår, men det var så luddigt så jag tänkte att jag skulle prata lite mer utförligt om mitt liv och det jag har uppnått än så länge.

Jag brukade vara så djävulskt introvert. Jag har alltid varit blyg, och det är inget fel med det. När jag blev deprimerad blev jag dock så pass introvert att jag egentligen inte pratade med någon utanför familjen på flera månader (förutom ett enstaka hej eller sådär då och då). Alla sociala sammanhang skrämde mig. Jag vågade inte gå in på affärer själv, jag vågade knappt gå på promenader ibland, för att jag var så rädd för vad folk skulle tro om mig. Det där syns i mitt beteende idag. Jag drar mig fortfarande för vissa sociala situationer, jag gillar inte att stå i centrum och pratar helst inte med folk jag känner mig obekväm med. De eventuella sociala skills jag hade innan depressionen försvann när jag blev deprimerad. Social förmåga är något man måste träna, har jag insett.

Jag har ärr på min kropp, ärr jag har gett mig själv. Dem kommer jag alltid ha. Under min depression och i början av mitt tillfrisknande var jag så rädd för att folk skulle se dem, för att bli dömd. Det kan jag fortfarande vara ibland, men hey, de är faktiskt en del av mig och kommer alltid vara. De vittnar om en mörk bakgrund men jag tänker inte låta dem kontrollera mitt liv och min lycka. De är på min kropp och jag gav mig själv dessa ärr, det är jag helt på det klara med. Vad jag dock har insett är att det egentligen inte var jag som gjorde det. Inte egentligen. Jag vet att det säger emot det jag skrev tidigare, men låt mig förklara mig själv. Det var mina händer, det var min hjärna som sa att jag skulle göra det, men jag var extremt sjuk och vilse. Jag kunde inte tänka klart. Jag var deprimerad, för i helvete. Jag hade en kemisk obalans i hjärnan. Den jag var under mina månader/år som deprimerad var en skugga av den jag egentligen är. Jag var inte jag. Jag var ett spöke, en zombie, levande död. Därför tänker jag acceptera mina ärr. De är lika självklara för mig idag som min högra hand. Ärren är inte vackra, och hade jag kunnat önska bort dem så hade jag gjort det, men det kan jag inte så jag får finna mig i situationen jag befinner mig i.

Annars då? Jo, jag har skaffat en vän. Sjukt, va? Nej, inte egentligen. Jag har börjat släppa loss lite mer, börjat leva lite mer. Precis som man ska göra. Jag har kanske bara ett liv, inte tänker jag leva som en rädd hare under denna livstid, i alla fall.

Jag har börjat träna också. Oftast blir det löpning, ibland lite styrka när jag känner mig extra motiverad. Haha. Ska få en så jävla sexig kropp så det finns inte.

Har ännu aldrig kysst någon. Det lär väl komma, så småningom. Jag är fan inte ful, jag är bra som jag är. Och utseende är inte allt. Jag ska skaffa en pojkvän och jag ska ta igen allt kyssande jag missat dessa år med honom.

Så, nu tror jag att jag inte har något mer att skriva. Om någon ev. har några frågor så kan ni ju kommentera dem. Troligen lär väl ingen ens läsa detta, men ändå. Ha ett bra liv allihopa. <3 Det tänker banne mig jag ha.

Update

Nu var det ett tag sedan jag skrev i denna emoblogg, och jag tänkte att jag skulle ”tunea in” för att berätta hur det går med mitt liv ifall det är någon som nu skulle bry sig.

Helt ärligt? Jag mår så jävla bra. Visst tvivlar jag på mig själv och jag tycker väl att jag är below average utseendemässigt, men det är inget som äter upp mig. Jag fokuserar på det bra i livet. Typ som att jag drar till andra sidan atlanten om några veckor. Fan, vad härligt jag ska ha det. Nästa år drar jag själv eller med min syster förmodligen på en annan utlandsresa till något häftigt land.

Nu får jag supa lagligt också. Det fick jag inte senaste gången jag skrev.

 

Slutsats: Livet äger. Jag lever mitt liv, jag mår bra och jag är nöjd med mig själv.

Vet inte om jag kommer skriva i denna blogg något mer eftersom den fungerade som en vent-blogg. Gör jag inte det så är väl detta ett avslut. Jag hoppas fan att det är det, för om jag skriver igen så är det i så fall för att jag mår dåligt igen. Och det ska jag inte göra.

Anyway, ha ett bra liv! Peace out