Ångesten sköljer över mig

Jag har inte känt riktig jävla ångest på ett tag. Visst har jag varit stressad, men jag har tagit det lite som det kommer. Nu ska jag ta studenten. Fattar ni? Jag vill dö. Jag orkar inte. Jag har bestämt mig för att ta ett sabbatsår MEN VAD FAN BETYDER DET DÅ?! VAD FAN SKA JAG GÖRA?!

Jag kommer förlora min enda vän. Kanske skulle man bli knarkare. Nej, jag skojade. Men tanken har faktiskt slagit mig. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vet inte vad jag ska hitta på. OM jag ens ska hitta på något. Jag måste väl skaffa ett jobb. Jag vetefan. Vore nice att spara undan lite pengar men idk. Vill typ resa och skit också… FUCK.

Alltså jag orkar inte. Jag kommer bli så jävla ensam igen. Det är ingen som vill vara med mig. Får göra gymmet till min bästa vän. Har inget annat att leva för. Det kanske kan ”occupy” mitt huvud i alla fall.

Fattar inte hur andra lyckas. JAG LYCKAS INTE MED NÅGOT ALLS. Lyckas inte behålla vänner. Lyckas inte skaffa pojkvän. Lyckas fan inte ens få godkänt i alla kurser (kommer F:a matematik 4 så hårt). Det sistnämnda har jag förlikat mig med dock. Svårare att förlika sig med vetskapen om att ingen i den här världen behöver en eller uppskattar en tillräckligt för att höra av sig.

Jag är ett sär. Ett fucking sär. JAG ORKAR INTE. jag vill dö

Btw så har jag inte ätstörning längre. Mat är för gott för det liksom

Jag vill vara ett spöke

Jag önskar att jag var osynlig. Att ingen såg mig, tänkte på mig, dömde mig. Jag är medveten att jag inte är så jävla relevant som människa, men ändå alldeles för relevant för mitt eget bästa. Det vore nog bättre om jag inte fanns. Om någon annan spermie hade nått ägget innan den spermie som bildade mig gjorde det. Så hade det kunnat komma ut någon som mina föräldrar faktiskt kunde vara stolta över. Någon som hade driv, som var N O R M A L. Jag är fan inte värd att leva.

Jag har försökt passa in hela mitt liv. I grundskolan gick det faktiskt rätt bra, men jag minns att jag ifrågasatte en massa saker kring allt möjligt, typ det sociala, lekar, konversationer osv. Tyckte att allt var konstigt. Tror inte att någon annan märkte min ”onormalhet” då… Men jag har alltid kämpat. Redan kring sjunde klass började det gå utför. Det gick inte att låtsas längre. Det var plötsligt konstiga samtal som man skulle deltaga i och om man, som jag, tyckte att det var helt off och hade lättare för att leka osv (där man inte behövde göra så mycket mer än just LEKA) blir det tufft när man kommer upp i den åldern. Jag fattar fortfarande inte varför man måste prata om sex och relationer och varför man måste svära egentligen. Visst svär jag på min blogg, men jag svär aldrig någon annanstans. Jag tycker att bruk av svordomar egentligen är skamligt. Fult. När jag ska uttrycka mina känslor här så måste jag däremot använda svordomar ibland. För att mina känslor är skamliga. Jag ska också erkänna att jag knappast går utan särskilda ”fantasier” (faktum är att jag fantiserar om… hrm, saker… rätt ofta), men de lär väl inte bli något mer än just det på ett väldigt bra tag åtminstone. Om någonsin alls. Och jag vill ju hur som helst inte prata om det. Usch.

Jag känner mig verkligen som en utomjording. Det är typ titeln på min självbiografi om jag någon gång skriver en. ”Livet som utomjording”, Jag har gråtit nu i typ 10 min. Inte så länge denna gång faktiskt. Skönt. Mina ögon bränner nu. Jag ska upp 5:30 i morgon så egentligen borde jag sova men jag kan inte. Jag FATTAR INTE hur mina klasskamrater kan bara… passa in. Jag vågar inte vara mig själv för att jag är rädd för att bli dömd. Jag vet att det inte spelar någon roll vad folk tycker (de tycker redan att jag är konstig så what the hell) men jag kan inte hjälpa det. En bidragande faktor är kanske att jag blev konstant dömd och fick höra att jag var oduglig som barn (av min syster). Jag vet inte.

Självmordstankar har seriöst upptagit en rätt stor del av mina tankar den senaste veckan. Inte så att jag tänker på det konstant, men definitivt oftare än vad som är nyttigt. Jag vet bara inte hur det ska bli när jag går ut gymnasiet (om jag ens lyckas med det – skolkade förresten från provet i måndags). Jag kommer inte kunna skaffa jobb. Jag kan inte vara normal. Jag kan inte vara vuxen. Jag kan inte vara NÅGONTING JAG VILL DÖ JAG ÖNSKAR ATT JAG KUNDE LEVA OM MITT LIV ELLER ATT DET ÖVER HUVUD TAGET INTE BÖRJADE. Om jag kunde leva om mitt liv hade jag fan inte valt natur. JÄVLA PISSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSS. Orkar inte skolan orkar inte livet orkar inte orkar inte

Det finns ingen plats i världen för mig. Ingen alls. Passar inte in någonstans. Mitt eget sällskap är inte särskilt bra det heller. Jag är ensam väldigt mycket och det är väl helt ok – i mångt och mycket rätt skönt – men ibland vill jag fly från mig själv också. Jag kommer säkert bli alkoholist. Eller så kommer jag på något sätt halka in på droger. En jävla plattanjunkie som säljer sin kropp för att ha råd med sitt nästa fix (<- exempel på en mening jag aldrig skulle använda utanför denna blogg). Det är väl ett sätt att ”fly” antar jag. Ska skaffa mig en redig jävla ätstörning så får jag kanske lite uppmärksamhet och lite hjälp. Förresten har min aptit minskat på senaste tiden ändå. Visar absolut upp tecken på depression eller förstadium till depression men vad ska jag göra åt det? Jag vet att jag har gett ”supertips” i bloggen till dem som är deprimerade men det skrev jag ju när jag mådde bra. uggh. Vill bara sova nu.

The things you own end up owning you

Advertising has us chasing cars and clothes, working jobs we hate so we can buy shit we don’t need. We’re the middle children of history, man. No purpose or place. We have no Great War. No Great Depression. Our Great War’s a spiritual war… our Great Depression is our lives. We’ve all been raised on television to believe that one day we’d all be millionaires, and movie gods, and rock stars. But we won’t. And we’re slowly learning that fact. And we’re very, very pissed off.

Kan förresten göra tio armhävningar. På tå. Vad fan, kroppen. Senast jag kollade kunde jag göra typ knappt 12 armhävningar på knä och typ 1-2 på fötter. Kanske inte är hundraprocentiga armhävningar iofs men ändå, what the fuck. De är ju likadana som dem jag alltid har gjort. Och har ju inte tränat på typ tre veckor heller. Stabilt. Tänkte skriva ”STABILT” men det är ett tecken på underkastelse. Eller något. Inte fan vet jag.

Jag tittade om på Fight Club i dag. Tung rulle, som man brukar säga. I am Jack’s left ankle birthmark. Vad heter det ”leverfläck” för, förresten? Google provides no answers.

Ska utmana mig själv. Är så beroende av socker. Nu har jag köpt mig en Marabouchoklad som jag ska sukta mig med. Om jag äter upp den så förtjänar jag typ diskbråck och puckelrygg. Tänker att jag ska ha med mig den överallt så att den alltid finns där för att sukta mig. Och självklart får jag inte äta något annat sött heller. Vi får se hur det går.

Besegra rädslan

Jag är rädd för mycket. Framtiden, döden, livet, människor… Mycket som jag inte ens kan styra över är jag rädd för. Det är en sådan där rädsla som letar sig in på djupet och stundvis gör mig paralyserad. Inte mer. Jag ska inte frukta något. Detta är mitt främsta nyårslöfte. Jag ska sluta frukta livet och allt vad det innebär. Fuck it. Varför ska jag vara rädd för andra människor? Egentligen är de, liksom jag, enbart en ansamling molekyler, celler, olika sammansättningar av… av universum. Kol, väte, syre, kväve… osv. Detta kommer bli en livslång process, men jag ska en dag hålla universum i min hand. Det finns inget att frukta. Jag ska anamma en mer buddhistisk syn på livet. Jag ska se mat som bränsle och inte som njutning. Om jag kunde, hade jag gärna levt på något liknande katters torrfoder – tänk vad lätt livet hade blivit, om man begränsade sig så.

Jag ska börja träna. Min fysik är katastrof. Inte så att jag är över- eller underviktig, men jag har inga muskler. Jag har ingen stabilitet i kroppen. Jag klarar ingenting. Mitt mål för 2018 är att kunna göra 3 pull-ups när året är slut. Det torde väl vara överkomligt? Och jag ska inte träna av ytliga anledningar, utan för att må bra. Det är en investment inför framtiden.

Jag funderar på att nedgradera telefon till en knapptelefon. Kanske en flip phone. Vet inte riktigt detaljerna ännu. Kan kanske ta någon som ligger och skräpar här hemma. Vad jag vet är att jag är beroende av min mobil som det är nu. Jag ska dra ned datoranvändandet också – men det är lätt att tappa bort sig i samma veva som man t.ex. gör skolarbeten osv. Nåja.

Jag ska ta mina språkstudier mer seriöst. Jag ska bemästra tyskan och påbörja resan till att kunna spanska flytande. Inget mer velande mellan olika språk… Jag kan lite franska, lite spanska, lite ryska, lite japanska… osv. Allt på grund av velandets skull. Men hur ska jag kunna bemästra ett språk om jag hoppar mellan olika språk hela tiden? Nej, det är fokus som gäller nu.

 

Det är väl mina främsta mål med 2018. Tschüss.

Wasted years, wasted youth

Ord såsom de ovanstående ger mig sådan ångest. Det är ju precis så jag känner. Alltså… Så många år av mitt liv har gått åt till att, quite frankly, tycka synd om mig själv. Jag förstår att jag har grejer som ligger och hela tiden förstör för mig, såsom min systers psykiska misshandel och de osäkerheter som kom till följd av denna. Jag har reflekterat väldigt mycket kring olika diagnoser och har kommit fram till att jag högst troligen har social fobi. Det är självdiagnosticering och jag förstår att det kan vara skadligt, men för mig hjälper det bara att inse vad problemet faktiskt är. Jag ska ta kontakt med kuratorn igen och boka ny tid. Det behöver jag verkligen.

I dag har jag legat hemma och varit sjuk i förkylning. Inte så grav, men det fungerade väl också lite som en ursäkt egentligen till att inte behöva gå till skolan. Fattar inte varför jag gör så här och sabbar för mig själv… Har kollat på Stranger Things osv.

Nu har jag smetat på Basiron i ansiktet. Jag hoppas verkligen att det kommer fungera. Annars gråter jag. Som om jag inte har gråtit över finnarna tidigare hahahah hata Finland. Det känns faktiskt lite konstigt just nu i ansiktet. Typ som att jag behöver klia. Nåja. Det får vara så över natten så får vi se om det ger någon effekt. *håller tummarna*

I dag bytte jag också tema på min Spotlife-panel från ”Kaffe” till ”Midnatt”. Mycket fint. Det ser ju dock inte ni men ja. Layouten på bloggen lär dock inte ändras. Vill att det ska vara typ samma lika från när jag startade bloggen för fem år sedan (edit: hahahha fyra* är så dålig på matte wtf). Tänk så mycket jag har förändrats… Och ändå mår jag ungefär likadant nu som då.

 

I won’t last long

I’m not meant to last

I’ve let myself go

Jag vet inte om det är depression… Jag känner bara att inget spelar roll längre. Passivitet. Likgiltighet. I helgen har jag inte gjort ett piss. Har inte duschat sedan i fredags morse. Inte så länge, kanske, men… Så här har det inte varit på ett tag. Jag känner typ inte för att göra något.

Jag funtade lite på självmord. Inte för att jag kommer ta mitt liv. Men… jag pratade med en via Whisper (lol hur ensam är man inte om man pratar om sådant med någon på fucking Whisper?). Äh. Vet inte alltså. Var helt okej att prata om det men ändrade inte direkt någonting.

I morgon går jag inte till skolan heller. Har faktiskt mått lite dåligt i dag (fysiskt) så blir väl att skylla på det. Typ förut var jag duktig på det här med sömn. Var jättenoga med att få minst 8 timmars sömn per natt, gå och lägga mig vid 22:30 varje kväll osv. Kolla vilken tid jag lägger ut detta nu. Och så är det måndag i morgon. Men jag ska ju som sagt inte till skolan, så… det gör väl inget egentligen.

Mitt hår är så flottigt.

YouTube Preview Image

 

Långt inlägg om ingenting alls

Har alla ett värde?

Ibland kan jag inte, hur mycket jag försöker, undfly känslan av värdelöshet som sköljer över mig. Vad är det som avgör ens värde? Ibland känns det som om det som avgör vårt värde är hur många vänner vi har, hur självsäkra, snygga och socialt kompetenta vi är. Eller huruvida vi har någon talang.

Jag har ingen talang, egentligen. Jag är typ bra på att stava, det är det enda. Haha.

I dag var det något slags uppträdande i skolan, där folk från min skola kunde visa vad de är bra på osv. Det är så många som är så duktiga på diverse saker. Visst är jag glad för deras skull, men jag kan inte hjälpa att känna avundsjuka. När jag var på väg hem från skolan funderade jag på självmord. Ibland känns allt bara så meningslöst. Vad är skillnaden mellan om jag dör i dag eller om 70 år? Det är klart… mina nära och kära kommer sörja, men de kommer ju också vara borta en dag.

Det känns som om det aldrig händer något nytt. Det är som i den där filmen, vad heter den? Den där en man upplever samma dag om och om igen. Groundhog Day var det jag tänkte på! Fast time loopen i Supernatural tycker jag personligen bättre om. (Tydligen har det gjorts mååånga filmer etc med detta koncept.) Vad jag ville få sagt med det i alla fall är att samma dag är samma sak. Aldrig händer det något nytt.

Jag kom på en annan talang jag har! Jag är mästare på att klaga. Apropå att klaga… Det är riktigt kallt här. Jag ligger på sängen hos mamma och skriver. Jag lyssnar också på MCR. Just nu: FFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFa

Sorry, min dator ballade ur. Vet inte varför det blev så där. I alla fall. Just nu: Fake Your Death.

Nu ska jag gå och äta choklad. Vi ses.

Skämskudde

Jag har bloggat på epidemi.blogg.se de senaste dagarna och varit bitter över Spotlife pga att 1. jag trodde att de hade raderat min blogg (det var något tekniskt fel i helgen) och 2. jag trodde att det i själva verket var en uppdatering som tog bort ”Publicera”-knappen och som gjorde att någon var tvungen att granska inlägget innan det publicerades. Och nu såg jag ”Publicera”-knappen. Jag skyller på att det var så länge sedan jag bloggade…

I alla fall. Jag funderar på att gå till kuratorn igen faktiskt och boka tid. Det rann ut i sanden tidigare – jag gick en gång, bokade en ny session och när dagen kom var jag sjuk och var tvungen att ställa in. Sedan dess har jag inte hört av henne och hon har inte hört av mig. Jag tyckte att det kändes bättre ett tag men nu är det sämre igen. Så jag borde nog gå dit. Överflödig punkt, jag vet. orkar inte ändra till kommatecken. Eller stor bokstav. lol

Hur som helst. I dag gick jag hem på lunchrasten pga att jag inte vågade äta i skolmatsalen. Antingen skulle jag behöva äta själv eller, ännu värre, troligen behöva äta med folk jag känner mig obekväm med. Grejen är den att samma sak kommer hända i morgon. Jag kanske borde gå och köpa något i stället… Åh, jag vet inte. Alltså jag vet inte varför allt plötsligt har blivit så svårt? Det var den där festen som förstörde allt tror jag. Jag borde kanske gå till kuratorn nu innan det går för långt. Jag vill inte att det ska bli som förut, när jag var deprimerad och inte pratade med någon utanför familjen på månader. Men samtidigt så känns det bekvämast. Och ensammast. Äh, jag vet inte.

Nu ska jag krypa till kojs i alla fall. Ni får ha det så bra så kanske vi hörs i morgon. Jag ska försöka skriva lite mer kontinuerligt igen.

Here we go again…

Jag är tillbaka.

Jag skriver egentligen bara för berätta att i fredags gick jag och bokade tid hos kuratorn. Jag ska dit i morgon. Jag vet verkligen inte vad jag ska prata om… Men jag har känt mig ur balans den senaste tiden. Jag känner att jag måste berätta om mina sociala problem, min familj, mina ”vänner”, min livssituation helt enkelt. Varje gång jag har en dålig dag återkommer jag till samma saker vilket jag tolkar som att det finns saker i bagaget som jag inte har tagit hand om… Och så har jag saknat att ha någon att bara… lätta mitt hjärta för.

Jag vill bara isolera mig från allt och alla. Jag vill inte gå till skolan, jag vill inte träffa mina klasskompisar, jag har inte gymmat på ett rätt bra tag… Jag har ingen motivation att göra något, vilket leder till att skolarbetet tar skada. Samtidigt känner jag ångest över att sluta skolan nästa år. Då blir jag vuxen på riktigt. Jag är så nervös… Jag vill inte gå på studentskivan, jag vill inte gå på champagnemiddagen, jag vill inte gå på balen, jag vill inte ta studenten, jag vill inte stå i centrum. Jag vill inte göra något alls. Eller… egentligen vill jag väl göra de där grejerna. Jag känner mig bara inte bekväm med att göra sådana grejer.

För att få jobb måste man vara karismatisk och drivande, egenskaper som jag aldrig har haft och aldrig kommer ha. Jag vet inte vart jag kommer ta vägen efter studenten. Förvisso vet jag att jag vill resa, men… jag kommer nog aldrig klara av att resa. För det första: Vem skulle jag resa med? Mig själv? Det verkar vara det enda alternativet just nu… Men jag skulle aldrig klara av att resa själv. Det finns ingen annan jag skulle kunna resa med. Min syster har skaffat ett eget liv och jag kan inte förlita mig på henne. Min mamma jobbar och dessutom är det jävligt patetiskt att resa runt med sin mamma. Samtidigt har jag inga direkta vänner eller så som jag kan resa med.

Apropå vänner… Det finns i huvudsak två tjejer som jag umgås med i skolan just nu. Först var det jag och en annan, och sedan började denna nya tjej i klassen. Hon är  social. Nu känns det som om jag måste ”tävla” mot henne i att underhålla den här andra vännen som jag umgicks med förra året. Och jag är inte tillräckligt rolig. Det känns som om jag håller på att förlora dem båda. Snart kommer de inse att de kan umgås bara de två och jag kommer bli ensam igen. Det är ju så… i slutändan är jag alltid ensam. Hur som helst kommer jag ändå inte kunna hålla kontakten med dem när vi har gått ut. Det har jag aldrig kunnat. Jag lärde känna en utbytesstudent förra året. I princip direkt efter att hon lämnade Sverige förlorade vi kontakten. Sedan juni har vi hörts två gånger… Jag har tappat kontakten med alla mina vänner från grundskolan. Jag har tappat kontakten med alla mina vänner från tidigare gymnasiet (och i stunden trodde jag att vi skulle bli livslånga vänner). En tjej jag träffade på nätet har jag inte hört från på flera år. Jag tänker fortfarande på henne rätt ofta.

Och det här med förhållanden då… Jag kommer aldrig kunna skaffa pojkvän. Jag bara känner det. Jag är inte intressant nog, inte fin nog (inte fin alls, egentligen)… Och om jag MOT FÖRMODAN skulle lyckas träffa någon, skulle jag aldrig kunna hålla relationen vid liv. Jag skulle dra mig undan och konstant tvivla på hans avsikter.

FAN. JAG VILL INTE VARA ENSAM. JAG VILL BARA VARA SOM ALLA ANDRA. BARA… BARA LEVA.

Jag har problem med att bli fotad. Jag blir aldrig fotad om jag kan undvika det. Jag gick förvisso på skolfotograferingen för två veckor sedan men nu har jag sådan grov ångest över det och önskar att jag inte hade gått. Kommer inte ens kolla på bilderna. FY FAN. Usch och fy. Tjejen som jag har känt längst i skolan brukar fråga om jag vill ta selfie med henne, men jag säger alltid nej. Jag vet att varje gång som jag tidigare tackat jag har jag ångrat mig. Det är bäst att neka.

Min syster splittrade mig

She has perfect skin. She’s socially competent. She’s likeable and she attracts people like flies are attracted to bug zappers. I do not know what she was – sometimes, it felt like I stared into the eyes of the devil himself when I looked at her. Whatever she was, she almost exterminated me completely. Just like those gullible flies flying towards that inviting light. But, if you get too close… you burn up and burn out.

Jag ska berätta en liten historia. En sann historia, som egentligen inte alls är särskilt liten. Jag vet inte riktigt när det började, men jag var nog runt 6-7 år. Trots att jag inte har klara minnen av mycket av det som hände, har det ändå satt djupa spår i mig, ärr som alltid kommer att finnas där för att påminna mig om det.

Det var ofta verbal… misshandel? Jag vet inte. Jag har svårt att ta i de där tunga, farliga begreppen som ”verbal misshandel” eller ens mobbning. Men ju mer jag tänker på det, desto mer övertygad blir jag att det var just det. Ord som äckligful, dum i huvudet, idiot, oönskad och korkad användes flitigt. Ofta dagligen. Inte sällan även oftare än så. Hon var alltid tvungen att påminna mig om hur oälskbar jag var. Att jag var ingenting. Jag kan se tillbaka på det där oskyldiga barnet, och mitt hjärta värker när jag inser vad hon fick gå igenom. Det är klart att jag värkte redan då, men jag trodde att jag förtjänade det. Jag trodde att det hon sa var sant. För om någon berättar en lögn för dig tillräckligt många gånger, ur tillräckligt många olika ljus och synvinklar, blir det till slut omöjligt att hindra tvivlet från att sippra in i dig. När tillräckligt av det där tvivlet har letat sig in i alla dina skrymslen och vrår, finns det inte mer plats för den övertygelse du en gång hade. Lögnen blir till din nya sanning och du har just förlorat en del av dig själv.

Hon tog även till fysiskt våld. Hon slogs och sparkades, medan jag försökte försvara mig själv. Det var så det gick till. Jag försvarade mig själv till den grad att jag skulle åsamkas så lite smärta som möjligt, men att ge tillbaka var det aldrig frågan om. Ändå såg mina föräldrar det bara som en hälsosam grad av syskonbråk, och lät det fortgå. Jag kan inte klandra mina föräldrar för det som hänt, men det är klart att det ibland gör ont att de inte skyddade mig mer. Min syster var dock väldigt försiktig, och gjorde sällan något mot mig framför dem. Det var oftast bakom lyckta dörrar, så att säga. Fast hon gillade förstås att skämma ut mig. Som den gången vi uppträdde tillsammans på en talangtävling i skolan, och hon drog ner min kjol på scenen framför hela skolan. Just den incidenten kan jag idag skratta åt, men det var icke desto mindre skadligt just då.

Hon var väldigt manipulativ, minns jag. Ena sekunden var vi som bästa vänner (bokstavligen bästa vänner), och den andra ville hon döda mig. Jag förstår inte varför jag alltid förlät henne. Det är kanske en del av ett barns naivitet. Jag önskar att jag hade satt stopp för det tidigare, men jag var livrädd för vad hon skulle kunna göra mot mig om jag sa emot.

Ni kan nog förstå att min självkänsla och mitt självförtroende sjönk, som en sten i vatten. Jag, som en gång hade haft en stor tro på mig själv och inte lät mina egna tvivel stoppa mig, fann inte längre tillräckligt med luft för att göra de saker jag ville. Jag, som alltid hade varit blyg men som ändå kunnat släppa in folk i mitt liv, fann mig själv dra mig undan från sociala situationer och jag förlorade vänner. Ja… Jag har förlorat många vänner genom åren. Jag har egentligen förlorat alla vänner genom åren. Jag sörjer än idag att många av de vänskaperna rann ut i sanden.

Jag trodde att jag förtjänade ett liv i ensamhet. Hur som helst förstod jag inte hur någon någonsin skulle vilja vara med mig. Jag, som är så ful och äcklig, började undra hur någon någonsin ens skulle vilja ta i mig med tång. Jag ifrågasatte mina vänner. Inte rakt ut, såklart, utan för mig själv. Och för mig själv var det tydligt att de endast såg mig som en börda. Om de fick bestämma själva skulle de inte umgås med mig, men de var tvungna. Och jag drog mig undan. Jag gjorde dem ju ändå en tjänst genom att dra mig undan. Vilken lättnad, att få slippa behöva vara med mig, eller hur? Hur som helst var det ju inte bra för deras rykte att ses med mig i offentliga sammanhang. Hur sjukt det än låter, var det det jag intalade mig. Jag såg inte mina vänner som utseendefixerade eller egoistiska på något sätt, men ändå var jag så pass under gränsen av deras värdighet att jag inte kunde klandra dem om de såg ner på mig på grund av yttre attribut (eller inre, för den delen).

När jag började gymnasiet hade jag redan ärr på kroppen, ärr som var självförvållade. Min syster var den första som upptäckte dessa ärr. Hon började skämta med mig om dem, på ett förnedrande sätt. En gång, när jag stod och lagade mat, sade hon till mig: ”Jag vill ha köttet blodigt och uppskuret.” Hon gillade att kalla mig emo.

Till en början gick det sociala samspelet med klasskompisarna på gymnasiet bra. Jag fick åtminstone två väldigt bra vänner. Så småningom blev dock min psykiska ohälsa så dålig att jag började skolka. Jag sa till mina föräldrar att jag var sjuk, och jag hade ingen ogiltig frånvaro, men det var skolk ändå. Jag hade nog som minst under 50% närvaro. Någon gång i mars 2015 valde jag att strunta i att lämna min säng. I två dygn gick jag upp enbart för att gå på toaletten. Detta ledde till att mina föräldrar tog mig till psykakuten, och jag blev diagnostiserad med svår depression. Jag gled ifrån mina vänner.

Under ett halvår blev jag väldigt mycket sängliggande. Jag gick fortfarande i skolan, men med anpassad studiegång, så jag behövde inte vara där så mycket. Jag gick också på BUP en gång i veckan eller så. Jag önskar att jag hade tagit mina sessioner hos psykologen mer seriöst, att jag hade öppnat mig upp mer för henne. Hon förstod nog inte hur illa det faktiskt var. Hur nära jag var att faktiskt avsluta mitt liv. Hade jag gjort det, hade min syster vunnit. Devoured by the devil. Några gånger var det väldigt nära. En gång stod jag på en bro i en timme, och ville bara hoppa. Mamma hittade mig och körde mig hem. Eller när jag bevittnade ett självmord – en man som hade hoppat ner på tågspåret. Den gången hamnade jag på akutpsyk igen. Jag lades aldrig in, men jag tror att jag hade behövt det.

Under min depression, sa min syster en sak till mig som jag kommer ihåg så väl. Jag låg i min säng, och hon kom in till mitt rum. Jag trodde att hon kanske skulle säga något uppmuntrande. Hon stirrade mig rakt i ögonen, och utan att tveka sa hon något i stil med: ”Om livet nu är så jobbigt, förstår jag inte varför du inte bara tar livet av dig.” För mig, som under tiden hade självmordstankar, hjälpte det inte särskilt mycket. Hon berättade en gång för mig, helt utan ånger i rösten, hur mycket hon hatade mig. Föraktade mig.

Jag undrar vad hon fick ut av det. När jag och min mamma pratar om detta, vilket är sällan eftersom det oftast slutar med att jag börjar gråta, säger hon alltid: ”Vi såg det inte hända. Hon hade ju sina egna problem under de åren. Hon hade det inte lätt.” Nej, men jag då? Jag, som är fast med dåligt självförtroende, dålig självkänsla, sociala problem, oförmåga att släppa in folk i mitt liv… Kan man aldrig fokusera på mig? Min syster tycks inte ha några problem med den hon är. Hon har inga problem med att släppa in folk i hennes liv. Hon har till och med en pojkvän, något jag inte ens kan drömma om just nu. Jag har aldrig varit i ett förhållande med någon. Jag lär heller inte kunna vara det under de åtminstone kommande åren. Jag känner mig så ensam ibland. Jag har såklart min mamma, vilket är mer än vissa kan drömma om, men… hon älskar mig för att hon är min mamma. Kan ingen älska mig för den jag är?

Å ena sidan vill jag att min syster ska vara lycklig, men å andra sidan vill jag att hon ska känna all den smärta jag någonsin har känt. Jag vill att hon ska känna sig lika ful, ensam och oönskad som jag har gjort och ibland fortfarande gör. För hon lade grunden till den jag har blivit. Jag önskar att folk kunde se det monster som lurar bakom. Jag önskar att folk kunde veta vad hon gjorde mot mig. Kanske… kanske skulle de se henne i ett annat ljus.

Hon fick allt, jag fick inget. Folk ser mig som den ”udda”. Som den konstiga systern. De ser henne som en rolig, kär vän. Hon är den äventyrliga, den som har rest jorden runt och sett allt, medan jag sitter hemma på mitt rum och hoppas på en förlikning som är till min fördel och hennes nackdel. Om de bara visste…

Jag önskar att jag inte gav henne makten att forma mig, men det har jag gjort och det gör jag fortfarande.

Jag tror fortfarande ibland att jag är den fulaste i världen. Att jag är värdelös. Jag vet inte hur jag ska komma över detta. Allt jag vet, är att det äter mig upp inifrån.