Jag vill vara ett spöke

Jag önskar att jag var osynlig. Att ingen såg mig, tänkte på mig, dömde mig. Jag är medveten att jag inte är så jävla relevant som människa, men ändå alldeles för relevant för mitt eget bästa. Det vore nog bättre om jag inte fanns. Om någon annan spermie hade nått ägget innan den spermie som bildade mig gjorde det. Så hade det kunnat komma ut någon som mina föräldrar faktiskt kunde vara stolta över. Någon som hade driv, som var N O R M A L. Jag är fan inte värd att leva.

Jag har försökt passa in hela mitt liv. I grundskolan gick det faktiskt rätt bra, men jag minns att jag ifrågasatte en massa saker kring allt möjligt, typ det sociala, lekar, konversationer osv. Tyckte att allt var konstigt. Tror inte att någon annan märkte min ”onormalhet” då… Men jag har alltid kämpat. Redan kring sjunde klass började det gå utför. Det gick inte att låtsas längre. Det var plötsligt konstiga samtal som man skulle deltaga i och om man, som jag, tyckte att det var helt off och hade lättare för att leka osv (där man inte behövde göra så mycket mer än just LEKA) blir det tufft när man kommer upp i den åldern. Jag fattar fortfarande inte varför man måste prata om sex och relationer och varför man måste svära egentligen. Visst svär jag på min blogg, men jag svär aldrig någon annanstans. Jag tycker att bruk av svordomar egentligen är skamligt. Fult. När jag ska uttrycka mina känslor här så måste jag däremot använda svordomar ibland. För att mina känslor är skamliga. Jag ska också erkänna att jag knappast går utan särskilda ”fantasier” (faktum är att jag fantiserar om… hrm, saker… rätt ofta), men de lär väl inte bli något mer än just det på ett väldigt bra tag åtminstone. Om någonsin alls. Och jag vill ju hur som helst inte prata om det. Usch.

Jag känner mig verkligen som en utomjording. Det är typ titeln på min självbiografi om jag någon gång skriver en. ”Livet som utomjording”, Jag har gråtit nu i typ 10 min. Inte så länge denna gång faktiskt. Skönt. Mina ögon bränner nu. Jag ska upp 5:30 i morgon så egentligen borde jag sova men jag kan inte. Jag FATTAR INTE hur mina klasskamrater kan bara… passa in. Jag vågar inte vara mig själv för att jag är rädd för att bli dömd. Jag vet att det inte spelar någon roll vad folk tycker (de tycker redan att jag är konstig så what the hell) men jag kan inte hjälpa det. En bidragande faktor är kanske att jag blev konstant dömd och fick höra att jag var oduglig som barn (av min syster). Jag vet inte.

Självmordstankar har seriöst upptagit en rätt stor del av mina tankar den senaste veckan. Inte så att jag tänker på det konstant, men definitivt oftare än vad som är nyttigt. Jag vet bara inte hur det ska bli när jag går ut gymnasiet (om jag ens lyckas med det – skolkade förresten från provet i måndags). Jag kommer inte kunna skaffa jobb. Jag kan inte vara normal. Jag kan inte vara vuxen. Jag kan inte vara NÅGONTING JAG VILL DÖ JAG ÖNSKAR ATT JAG KUNDE LEVA OM MITT LIV ELLER ATT DET ÖVER HUVUD TAGET INTE BÖRJADE. Om jag kunde leva om mitt liv hade jag fan inte valt natur. JÄVLA PISSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSS. Orkar inte skolan orkar inte livet orkar inte orkar inte

Det finns ingen plats i världen för mig. Ingen alls. Passar inte in någonstans. Mitt eget sällskap är inte särskilt bra det heller. Jag är ensam väldigt mycket och det är väl helt ok – i mångt och mycket rätt skönt – men ibland vill jag fly från mig själv också. Jag kommer säkert bli alkoholist. Eller så kommer jag på något sätt halka in på droger. En jävla plattanjunkie som säljer sin kropp för att ha råd med sitt nästa fix (<- exempel på en mening jag aldrig skulle använda utanför denna blogg). Det är väl ett sätt att ”fly” antar jag. Ska skaffa mig en redig jävla ätstörning så får jag kanske lite uppmärksamhet och lite hjälp. Förresten har min aptit minskat på senaste tiden ändå. Visar absolut upp tecken på depression eller förstadium till depression men vad ska jag göra åt det? Jag vet att jag har gett ”supertips” i bloggen till dem som är deprimerade men det skrev jag ju när jag mådde bra. uggh. Vill bara sova nu.

Varje gång jag loggar in påminns jag…

… om att ledsamheten har förföljt mig länge. Jag har inte en enda gång bytt lösenord på detta konto och det lösenord jag har är mitt ”gamla”, det jag använde för åratal sedan. Det är bara att kolla i bloggens arkiv, men ändå. Sorgligt.

Nu är känslan tillbaka i alla fall. Den jobbiga. Jag stoppade en penna och ett örhänge i min arm i dag. Inte så att det började blöda, jag skrapade bara lite. Det räknas nog inte som självskada. Det hade ju varit sorgligt – jag har inte, med flit, skadat mig själv sedan typ 2015 tror jag. Tänker ej räkna det som en relapse.

I morgon har jag prov. Kan inte ett piss. Vill inte gå till skolan, men jag avskyr att ljuga. Jag har inga problem med att frånvaroanmäla mig, men jag måste ljuga för mamma om att jag har varit i skolan fastän jag inte varit det… Eller så berättar jag sanningen. Men det kan jag ju inte göra. Ska jag gå till skolan och F:a? Det skulle ju kännas värre än att säga sanningen till mamma – att jag mår dåligt och inte har orkat plugga. Eller så är jag bara lat. Jag är riktigt lat.

Jag skäms över hur lat jag är ibland. Rätt ofta, faktiskt. I dag tänkte jag på självmord. Övervägde det inte, men tänkte på det. Det gör jag då och då, även när jag inte mår dåligt. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Och nu är det ju bara några få månader kvar, jag borde hålla ut, jag får inte ge upp nu, det vore onödigt, jag vet det, men jag… klarar det inte. Jag har redan två omprov hängande över mig och detta kommer bli det tredje, oberoende av huruvida jag går till skolan eller ej. Just nu är jag så trött att jag skriver hela blogginlägget med slutna ögon… eller senaste paragrafen i alla fall.

Jag har ingen framtid. Jag har verkligen inte det. Jag ska fucking döda mig själv. Jag vet att det är så mitt liv kommer sluta. Förr eller senare. Jag måste bryta kontakten med alla jag känner, så att de antingen inte vet eller så att det inte skadar dem lika mycket. Jag har varit frisk nu i några år från depressionen, och ändå har jag innerst inne vetat att det är så jag kommer stupa. Jag kommer att bli en självmördare. Sorgligt, va? Jag har fortfarande inte bestämt mig exakt för hur det ska gå till, har varit inne på det mesta. Hängning, gasning, överdos, drunkning, vapen, skära upp halsen/armarna… osv. Finns många sätt att ta livet av sig på. Men den dagen är inte i dag, så jag måste inte tänka ut en steg-för-stegplan just nu. Ska bara ångesta över morgon(-/dag)dagen.

Långt inlägg om ingenting alls

Har alla ett värde?

Ibland kan jag inte, hur mycket jag försöker, undfly känslan av värdelöshet som sköljer över mig. Vad är det som avgör ens värde? Ibland känns det som om det som avgör vårt värde är hur många vänner vi har, hur självsäkra, snygga och socialt kompetenta vi är. Eller huruvida vi har någon talang.

Jag har ingen talang, egentligen. Jag är typ bra på att stava, det är det enda. Haha.

I dag var det något slags uppträdande i skolan, där folk från min skola kunde visa vad de är bra på osv. Det är så många som är så duktiga på diverse saker. Visst är jag glad för deras skull, men jag kan inte hjälpa att känna avundsjuka. När jag var på väg hem från skolan funderade jag på självmord. Ibland känns allt bara så meningslöst. Vad är skillnaden mellan om jag dör i dag eller om 70 år? Det är klart… mina nära och kära kommer sörja, men de kommer ju också vara borta en dag.

Det känns som om det aldrig händer något nytt. Det är som i den där filmen, vad heter den? Den där en man upplever samma dag om och om igen. Groundhog Day var det jag tänkte på! Fast time loopen i Supernatural tycker jag personligen bättre om. (Tydligen har det gjorts mååånga filmer etc med detta koncept.) Vad jag ville få sagt med det i alla fall är att samma dag är samma sak. Aldrig händer det något nytt.

Jag kom på en annan talang jag har! Jag är mästare på att klaga. Apropå att klaga… Det är riktigt kallt här. Jag ligger på sängen hos mamma och skriver. Jag lyssnar också på MCR. Just nu: FFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFa

Sorry, min dator ballade ur. Vet inte varför det blev så där. I alla fall. Just nu: Fake Your Death.

Nu ska jag gå och äta choklad. Vi ses.

Jag är så jävla ledsen

På mig själv. På allt. Just nu svider handleden. Mina föräldrar vet inte vad jag håller på med… men jag måste berätta för min psykolog på onsdag. Jag måste. Detta kan inte fortsätta. Fan, det är ju snart sommar. Om jag ska hålla på och ha långärmat hela tiden så kommer min familj bara undra vad jag håller på med. Har ju alltid älskat solen och att bada.

Detta är ohållbart. Egentligen har jag väl vetat det hela tiden, men vad fan… Jag började med detta när jag var fjorton. Nu är jag snart sjutton och är fortfarande fast. Visst, två-tre år är väl inte så mycket kanske, men ändå. Jag är så arg på mig själv för att jag har börjat på handleden också. Höfterna var illa nog.

detta är ett utkast från den femtonde maj i år. Nu känner jag inte ens ett behov av att skada mig längre. Helt sjukt, det försvann lika fort som det kom.

Apropå saker som försvinner lika fort som de kommer… Igår irrade jag omkring utomhus i nästan tre timmar. Mina föräldrar blev väldigt oroliga. Jag stod vid en bro i typ en timme och funderade på att hoppa, men så hittade mamma mig och skjutsade hem mig. Men idag känns det bra. Jag vet inte, dessa jävla humörsvängningar kommer bli min död.