Tycker synd om mig själv (som vanligt)

Har inte uppdaterat denna blogg på över en månad pga att jag ändå har mått rätt bra (plus att jag har vistats på lantstället hela juli utan tillgång till internet, men ja). Har inte känt mig peppad på att skriva, är den främsta förklaringen.

Anledningen till att jag skriver nu är pga att jag kom hem från landet igår och kände att en uppdatering var på sin plats (trots att jag inte har några aktiva följare, men mest för min egen skull). Denna blogg fungerar nästan som ett arkiv för mig, för att kunna gå tillbaka och se att ”aha, där mådde jag si och där mådde jag så” osv. Helt apropå, liksom.

Jag oroar mig för allting. Särskilt musik är ett känsligt ämne, och det blir extra jobbigt eftersom jag är känd som en musikälskare bland dem jag träffar. Hittade t.ex. ett nytt band i början av sommaren som heter twenty one pilots. Jag skojar inte om jag säger att deras låtar har spelats minst två timmar om dagen den senaste månaden. Vågar jag berätta för någon att de är mitt nya favoritband? Nej, självklart inte. :)))

Ibland kollar jag på olika instagramfeeds, där folk lägger upp bilder på sig själv och sina vänner. De verkar alltid ha så roligt. Visst, kom med argumentet ”men det är bara på låtsas! De filtrerar ut de delar av sina liv som verkar allra roligast”, men om du gör det, så kommer jag skrika i ditt ansikte att ”ja, men jag KAN inte ens lägga upp sådana där bilder för det existerar inga sådana bilder på mig och mina ‘kompisar’, för jag har inga!”

Japp, sitter och tycker synd om mig själv nu. Har försökt typ allting, genom att vara på olika sätt bland människor osv. Det gör mig inte mer tilldragande, bevisligen. Grejen är den att jag faktiskt fick rätt bra vänner i höstas, och sådana bra vänner har jag nog aldrig tidigare haft. Men de försvann när jag blev deprimerad. Alla försvinner, så vad är egentligen meningen?

Minnespärm*

Jag har faktiskt ångrat mig. Jag ska inte göra en minnesblogg – jag ska göra en minnespärm. Dagboksinläggen osv ska jag skriva på skrivmaskin, och pärmen ska ligga i en låda i mitt skrivbord. Jag planerar att vara färdig någon gång nästa termin.

vi har börjat fixa på mitt rum. Det är jättestökigt men jag gillar det redan. Iiih.

???

I got out of my mother’s tummy in ’98
Felt the coldness and light on my skin for the first time
Grew up with good grades and friends in school
BY THE AGE OF 15 MY BRAIN STOPPED FUNCTIONING
I LOST MY FRIENDS AND MY GRADES DROPPED
‘CAUSE I’M SCREWED IN THE HEAD
I TRADED MY GOODS FOR SOME LOVE
BUT I GOT MUST’VE BEEN SCAMMED BECAUSE ALL I WAS LEFT WITH WAS DESPAIR

The wolves are at my door, waiting for my empire to fall

Mitt liv är ett helvete just nu. Jag orkar ingenting – jag orkar inte ens gå upp ur sängen.

Detta är tredje dygnet jag spenderar i sängen. Har ätit alldeles för lite. Är egentligen hungrig, men jag orkar inte göra något åt det.

Jag orkar inte blogga egentligen så detta blir ett kort inlägg.

 

Kom på att jag aldrig har länkat en video till någon av BMTH’s låtar (tror jag?). Jag älskar dem jättemycket i alla fall och de har varit mitt sällskap dessa helvetesdygn (Sempiternal är bästa albumet).

YouTube Preview Image
BMTH – Empire (Let Them Sing)

Just nu

Allt är rätt lugnt just nu. Jag mår rätt bra.

Förutom när det gäller en sak. Idag ska jag gå ut grundskolan. Skriver mer om det imorgon.

Nu släckas tusen människoliv

Detta är min nya blogg. Jag kommer nog skriva en hel del om allt som händer i mitt liv. Betrakta det inte riktigt som min blogg, utan mer som min dagbok där jag skriver ned mina tankar, känslor och upplevelser.
Snart är det jul. Jag längtar inte för julafton är inte precis min favoritdag på året (vilket många tycker är riktigt konstigt, men jag vet inte hur det kommer sig).
I brist på mer att säga bjuder jag på en dikt.

 

”Hur känns det, när man får vingar, då man är död, säg, mor?”
”Först kröker ryggen på sig, den växer så bred och stor.

Sen blir den tyngre och tyngre. Det är som man bar ett berg.
Det rister och det brister i revben och kotor och märg.

Så rätar den upp sig med ett ryck och bär allt, allt.
Då vet man, att man är död nu och lever i ny gestalt.”
— Karin Boye, med sin dikt ”Efter döden”