Jag har kommit en lång väg

Skrev ju ett avskedsinlägg igår, men det var så luddigt så jag tänkte att jag skulle prata lite mer utförligt om mitt liv och det jag har uppnått än så länge.

Jag brukade vara så djävulskt introvert. Jag har alltid varit blyg, och det är inget fel med det. När jag blev deprimerad blev jag dock så pass introvert att jag egentligen inte pratade med någon utanför familjen på flera månader (förutom ett enstaka hej eller sådär då och då). Alla sociala sammanhang skrämde mig. Jag vågade inte gå in på affärer själv, jag vågade knappt gå på promenader ibland, för att jag var så rädd för vad folk skulle tro om mig. Det där syns i mitt beteende idag. Jag drar mig fortfarande för vissa sociala situationer, jag gillar inte att stå i centrum och pratar helst inte med folk jag känner mig obekväm med. De eventuella sociala skills jag hade innan depressionen försvann när jag blev deprimerad. Social förmåga är något man måste träna, har jag insett.

Jag har ärr på min kropp, ärr jag har gett mig själv. Dem kommer jag alltid ha. Under min depression och i början av mitt tillfrisknande var jag så rädd för att folk skulle se dem, för att bli dömd. Det kan jag fortfarande vara ibland, men hey, de är faktiskt en del av mig och kommer alltid vara. De vittnar om en mörk bakgrund men jag tänker inte låta dem kontrollera mitt liv och min lycka. De är på min kropp och jag gav mig själv dessa ärr, det är jag helt på det klara med. Vad jag dock har insett är att det egentligen inte var jag som gjorde det. Inte egentligen. Jag vet att det säger emot det jag skrev tidigare, men låt mig förklara mig själv. Det var mina händer, det var min hjärna som sa att jag skulle göra det, men jag var extremt sjuk och vilse. Jag kunde inte tänka klart. Jag var deprimerad, för i helvete. Jag hade en kemisk obalans i hjärnan. Den jag var under mina månader/år som deprimerad var en skugga av den jag egentligen är. Jag var inte jag. Jag var ett spöke, en zombie, levande död. Därför tänker jag acceptera mina ärr. De är lika självklara för mig idag som min högra hand. Ärren är inte vackra, och hade jag kunnat önska bort dem så hade jag gjort det, men det kan jag inte så jag får finna mig i situationen jag befinner mig i.

Annars då? Jo, jag har skaffat en vän. Sjukt, va? Nej, inte egentligen. Jag har börjat släppa loss lite mer, börjat leva lite mer. Precis som man ska göra. Jag har kanske bara ett liv, inte tänker jag leva som en rädd hare under denna livstid, i alla fall.

Jag har börjat träna också. Oftast blir det löpning, ibland lite styrka när jag känner mig extra motiverad. Haha. Ska få en så jävla sexig kropp så det finns inte.

Har ännu aldrig kysst någon. Det lär väl komma, så småningom. Jag är fan inte ful, jag är bra som jag är. Och utseende är inte allt. Jag ska skaffa en pojkvän och jag ska ta igen allt kyssande jag missat dessa år med honom.

Så, nu tror jag att jag inte har något mer att skriva. Om någon ev. har några frågor så kan ni ju kommentera dem. Troligen lär väl ingen ens läsa detta, men ändå. Ha ett bra liv allihopa. <3 Det tänker banne mig jag ha.

Update

Nu var det ett tag sedan jag skrev i denna emoblogg, och jag tänkte att jag skulle ”tunea in” för att berätta hur det går med mitt liv ifall det är någon som nu skulle bry sig.

Helt ärligt? Jag mår så jävla bra. Visst tvivlar jag på mig själv och jag tycker väl att jag är below average utseendemässigt, men det är inget som äter upp mig. Jag fokuserar på det bra i livet. Typ som att jag drar till andra sidan atlanten om några veckor. Fan, vad härligt jag ska ha det. Nästa år drar jag själv eller med min syster förmodligen på en annan utlandsresa till något häftigt land.

Nu får jag supa lagligt också. Det fick jag inte senaste gången jag skrev.

 

Slutsats: Livet äger. Jag lever mitt liv, jag mår bra och jag är nöjd med mig själv.

Vet inte om jag kommer skriva i denna blogg något mer eftersom den fungerade som en vent-blogg. Gör jag inte det så är väl detta ett avslut. Jag hoppas fan att det är det, för om jag skriver igen så är det i så fall för att jag mår dåligt igen. Och det ska jag inte göra.

Anyway, ha ett bra liv! Peace out

Livet går vidare

I am poison to my mind.

Allvarligt, vet inte ens vad jag håller på med. Har mått megabra på senare tid, men denna dag har varit usel. Tror att jag lider av sömnbrist, så jag ska nog lägga mig snart.

Har i alla fall börjat träna lite smått. Well, försökt i alla fall. Mår hyfsat just nu, faktiskt! Fast på något sätt saknar jag allt det dåliga. Vet inte ens varför, det är ju helt galet att göra det. Jag vill må bra. Jag ska må bra. För alltid.

Händer inget speciellt i mitt liv nu för tiden. Finns i alla fall inget deprimerande att skriva om på denna emoblogg just nu. Har gått tillbaka helt till det normala livet nu, utan depression och sådant trams. Fast det gjorde jag väl egentligen för länge sedan. Nu för tiden har jag dåliga dagar och bra dagar som alla andra. Inte urusla dagar. Gillar mitt utseende. Gillar min kropp. Har inget dåligt/ostabilt förhållande till mat. Inga självskade-/självmordstankar. Borde planera in lite andra grejer än läxor i kalendern så jag har något att se framemot. Har sportlov nu så jag har ju tid till det.

Tillfrisknande från depression

Lyssnar du på BMTH, MCR, BD, Mayday Parade, ATL, PTV etc (dvs deppmusik)? SLUTA MED DET NU. Om du är en normal människa så kommer den musiken bara dra ned dig. Det är inte förrän du slutar lyssna på deppmusiken som du faktiskt kan ändra på ditt liv. Har upptäckt flera gånger hur jag mår relativt bra och då får för mig att sätta på en depplåt. Jag lovar att jag varje gång har reagerat negativt på den musiken och börjat må dåligt igen. Visst, det funkar bra om man verkligen är nere på bottnen och vill ta sig upp en bit, men för att börja må bra kan man inte fortsätta lyssna på deppmusik. Har pratat med flera som har varit med om samma sak så det kan vara en av anledningarna till att du ev. fortfarande inte mår bra.

Så nu har jag mått väldigt bra ett rätt bra tag (åtminstone 2-3 veckor) och planerar att inte må dåligt igen. Är väldigt tacksam över mina depperioder (hur skumt det än må låta) för det har lärt mig så mycket om mig själv och jag är nu starkare än någonsin. Jag är en överlevare. Jag tar inte allt som kommer för givet, jag ser hoppfullt på framtiden (hur man nu kan göra det i det här skitsamhället och den här skitvärlden) och jag ska göra allt för att aldrig bli deprimerad igen. Jag ska aldrig behöva gå till en psykolog igen. ALDRIG. Avslutade häromveckan min kontakt med kuratorn och känner absolut inget behov av att behöva gå och prata med någon igen.

För att kunna bli frisk från en depression måste man själv vilja se en skillnad. Om man hittar motivationen till att ändra sitt liv själv eller med hjälp av andra är upp till var och en, men jag lovar att det absolut inte skadar att söka professionell hjälp (såvida du inte hamnar hos något totalt as som försöker köra någon psykologbehandling som går ut på att totalt bryta ned dig eller något sådant). Jag mådde visserligen sämre efter varje session med hjärnskrynklaren än innan jag kom dit, vilket jag tror blev min räddning. Jag fick hitta ett sätt att rädda mig själv och det tror jag inte att jag hade kunnat göra utan den effekt som psykologbehandlingen hade på mig.

DU, och BARA DU, kan göra den förändring som krävs. Det är DU som bestämmer ifall du vill kasta bort ditt liv totalt genom att älta gammalt trams, tycka synd om dig själv och dra dig undan från omvärlden. Din familj och dina vänner är det viktigaste du har, stöt inte bort dem när de försöker hjälpa dig. Ta emot hjälpen som erbjuds, lär känna dig själv och din kropp (t.ex: ”hur reagerar min kropp på för mycket/för lite sömn?”, ”varför reagerar jag så här i den här situationen?”, ”sköter jag min kropp som jag borde med träning, mat och sömn?” etc). Jag har insett att min psykiska hälsa kan bli en helt annan endast pga en timmes mindre eller mer sömn på en natt. Jag reagerar extremt kraftigt på PMS och när jag mådde dåligt så rörde jag mig inte ett skvatt. Det är klart att inget blir bättre om man först tycker synd om sig själv, och dessutom skiter i att ta hand om sin kropp. Jag vet att det känns som om orken inte finns där ens för att gå ut och ta en promenad när man är deprimerad, men det var så jag började i somras (tvingade mig själv ut, lät all min viljestyrka gå till det) och det är troligen den största anledningen till att jag idag mår bra.

Förändringen ligger hos DIG. Om jag skulle försöka ta mig ur en depression idag, så skulle jag troligen lägga upp planeringen ungefär så här:

  1. Se över dina vanor. ”Vad gör jag rätt? Vad gör jag fel? Äter jag rätt, sover jag som jag ska, motionerar jag?” Eftersom du befinner dig i en depression är troligen väldigt mycket med ditt levnadssätt helt fel. ”Hur ska jag gå tillväga för att förändra dessa problem? Ska jag ta hjälp av någon annan, eller kan jag lösa problemen själv?” TÄNK PÅ: Om du har sömnproblem är det än viktigare att träna, försöka ta ut dig på träningspass osv, så att din kropp är helt slut på kvällen när du ska sova. Börja ta itu med de problem du eventuellt stöter på.
  2. Ta kontakt med en psykolog om det känns nödvändigt. Lär dig hur du ändrar ditt tankesätt. Om du har varit med om något traumatiskt som bidrar till hur du mår, sök finna ett sätt att ta itu med dessa traumatiska minnen på (med hjälp av psykologen).
  3. Bryt kontakten med eventuellt triggande moment i din vardag (avfölj triggande sidor på Tumblr/Instagram, umgås inte med folk som får dig att må dåligt, lyssna inte på deppig musik och se inte deppiga filmer osv). Det kan vara svårt att slita sig från sådana här saker, men det är A och O för en bättre psykisk hälsa.
  4. Se om det finns några övriga faktorer som kan påverka din psykiska hälsa (t.ex. jag med min PMS).
  5. Ta hjälp av de som finns till för att hjälpa dig, t.ex. familj/vänner/andra kontakter.
  6. Försök hitta något som håller dig motiverad och får dig att glömma de tankar och känslor som du vanligtvis bär på.

VID KRISSITUATIONER: Kontakta psykakuten, Självmordslinjen (nr: 90101 eller chatta här) eller ring 112.

Detta blev ett mycket mer seriöst blogginlägg än vad jag hade planerat. Jag tänkte egentligen bara uppdatera bloggen och säga hur jag mår idag, men på något sätt så spårade jag in på detta. Idag mår jag i alla fall bra, och jag är mycket glad att jag bytte gymnasium igen, för annars hade jag varit kvar i en miljö där jag vantrivdes något extremt och hade högst troligen mått mycket dåligt idag. Så, jag hoppas att någon som tagit del av detta inlägg har fått ut något positivt av det. :) Att bli fri från en depression går självklart inte över en dag, jag har kämpat länge för att komma dit jag är idag (första inlägget på bloggen skrev jag i slutet av 2013 men depressionsbollen sattes i rullning långt tidigare). Visserligen har jag till och från mått relativt bra, men har ändå behövt kämpa mycket med min psykiska ohälsa genom åren.

Allt är bra!

Hallå där!

Jag mår så jäkla bra nu, ni anar nog inte. Det är därför det var ett tag sedan jag skrev.

Ungefär i början av förra veckan började jag må bra, och nu känner jag mig inte alls deprimerad längre. Fattar ni? För typ 2 veckor sedan var jag redo att ta livet av mig, jag hade tydliga planer, men nu känner jag livslusten igen. Jag känner mig frisk. Bra. Lycklig. Men nu är jag enormt trött. Måste dock städa mitt rum innan jag ska sova.

Jag har börjat lyssna väldigt mycket på Pierce the Veil också. Egentligen har jag alltid haft något emot dem (utan egentlig orsak tror jag), men nu ligger de högst upp på min last.fm-lista och jag kan inte sluta lyssna på dem.

Glad…are

Jag har skaffat en muntrare blogg som jag troligen kommer hålla till mer på, nu för tiden. Jag mår inte dåligt just nu och därför kommer jag inte att uppdatera mycket på denna blogg nu den närmsta framtiden.

Min pappas sambo har diagnostiserat mig med ADD och aspergers och att jag måste gå till BUP för att jag annars kommer sluta upp som min pappas alkoholiserade bror (som fortfarande bor hemma hos min farmor). Hon har också sagt att jag beter mig som en fyraåring och är en ”jävla unge” som behöver hjälp. En av hennes döttrar sa också att  jag är en stämningsförstörare.

Det känns bra. Nej alltså jag är seriös. Om det är vad de känner angående mig så lär de ju hålla sig borta från mig mer, och då slipper jag se de kräken.

Jag har inte gått skadefri 2015. Den andra januari skadade jag mig men nu känns det inte som om jag kommer göra det igen på ett bra tag.

Har sett The Hobbit 3 också. Den var så bra och jag ville bara gråta (vilket jag gjorde också, en hel del faktiskt).

YouTube Preview Image
Jag vill inte att det ska vara över… jagvillintejagvillintejagvillinte