Wasted years, wasted youth

Ord såsom de ovanstående ger mig sådan ångest. Det är ju precis så jag känner. Alltså… Så många år av mitt liv har gått åt till att, quite frankly, tycka synd om mig själv. Jag förstår att jag har grejer som ligger och hela tiden förstör för mig, såsom min systers psykiska misshandel och de osäkerheter som kom till följd av denna. Jag har reflekterat väldigt mycket kring olika diagnoser och har kommit fram till att jag högst troligen har social fobi. Det är självdiagnosticering och jag förstår att det kan vara skadligt, men för mig hjälper det bara att inse vad problemet faktiskt är. Jag ska ta kontakt med kuratorn igen och boka ny tid. Det behöver jag verkligen.

I dag har jag legat hemma och varit sjuk i förkylning. Inte så grav, men det fungerade väl också lite som en ursäkt egentligen till att inte behöva gå till skolan. Fattar inte varför jag gör så här och sabbar för mig själv… Har kollat på Stranger Things osv.

Nu har jag smetat på Basiron i ansiktet. Jag hoppas verkligen att det kommer fungera. Annars gråter jag. Som om jag inte har gråtit över finnarna tidigare hahahah hata Finland. Det känns faktiskt lite konstigt just nu i ansiktet. Typ som att jag behöver klia. Nåja. Det får vara så över natten så får vi se om det ger någon effekt. *håller tummarna*

I dag bytte jag också tema på min Spotlife-panel från ”Kaffe” till ”Midnatt”. Mycket fint. Det ser ju dock inte ni men ja. Layouten på bloggen lär dock inte ändras. Vill att det ska vara typ samma lika från när jag startade bloggen för fem år sedan (edit: hahahha fyra* är så dålig på matte wtf). Tänk så mycket jag har förändrats… Och ändå mår jag ungefär likadant nu som då.

 

I won’t last long

I’m not meant to last

I’ve let myself go

Jag vet inte om det är depression… Jag känner bara att inget spelar roll längre. Passivitet. Likgiltighet. I helgen har jag inte gjort ett piss. Har inte duschat sedan i fredags morse. Inte så länge, kanske, men… Så här har det inte varit på ett tag. Jag känner typ inte för att göra något.

Jag funtade lite på självmord. Inte för att jag kommer ta mitt liv. Men… jag pratade med en via Whisper (lol hur ensam är man inte om man pratar om sådant med någon på fucking Whisper?). Äh. Vet inte alltså. Var helt okej att prata om det men ändrade inte direkt någonting.

I morgon går jag inte till skolan heller. Har faktiskt mått lite dåligt i dag (fysiskt) så blir väl att skylla på det. Typ förut var jag duktig på det här med sömn. Var jättenoga med att få minst 8 timmars sömn per natt, gå och lägga mig vid 22:30 varje kväll osv. Kolla vilken tid jag lägger ut detta nu. Och så är det måndag i morgon. Men jag ska ju som sagt inte till skolan, så… det gör väl inget egentligen.

Mitt hår är så flottigt.

YouTube Preview Image

 

Att gråta ut det jobbiga och tröttheten som följer

Att gråta är läkande för själen.

I dag grät jag så att det stod härliga till. Det började med att jag under min finnklämmarsession framför spegeln upptäckte ärr. De gropar in lite i huden. Jag berättade för mamma hur jag hatar min hy och sedan bröt helvetet lös. Jag är så där att när jag börjar gråta, då är det inte fingråt där jag baddar en liten servett i ögonvrån så är allt okej. Nej, när jag gråter… då gråter jag. Har du någonsin känt lusten att skapa en gråttävling? Bjud inte in mig, för jag kommer 100% troligen kamma hem förstapriset. Det är inte vackert när jag gråter. I alla fall så grät jag nog i kanske en timme eller så, samtidigt som jag pratade med mamma. Vi pratade om:

  • Att jag inte längre ska klämma finnar (as if I didn’t know that 😒  Kan typ inte sluta)
  • Att jag inte längre ska äta choklad, mjölk, tomat, äpple och apelsin
  • Att jag måste börja träna igen (hallå det visste jag ju också redan???)
  • Min skolsituation med betyg, oron för framtiden och det sociala planet
  • Hm…
  • Just det ja! Att vi ska måla om i mitt rum och att jag högst troligen ska måla det vitt för jag är basic
  • Att hon ska ringa läkaren och boka tid så att de kan undersöka min hy (var tog självständigheten vägen? lol jk har aldrig haft någon)
  • Att jag ska vänta med körkortet (tvek på den men det kanske är bäst)

Tror att det var en bra summering av vårt lilla samtal. Nu sitter jag och lyssnar på Concerning Hobbits.

I dag kollade vi förresten klart på Paradise Lost-serien. Är så glad att de friades! Jag tror verkligen inte att det var de som gjorde det, och även om det var det så har de fällts på otillräckliga grunder. Har en känsla av att just detta fall kommer bli något jag kommer snöa in på…

Sist men inte minst – detta håller jag på och försöker lära mig:

YouTube Preview Image

Inte så stabilt med tanke på att jag aldrig har kört fingerstyle guitar tidigare. Riktigt svårt är det… Men jag ska klara det! Vackert, inte sant?

Långt inlägg om ingenting alls

Har alla ett värde?

Ibland kan jag inte, hur mycket jag försöker, undfly känslan av värdelöshet som sköljer över mig. Vad är det som avgör ens värde? Ibland känns det som om det som avgör vårt värde är hur många vänner vi har, hur självsäkra, snygga och socialt kompetenta vi är. Eller huruvida vi har någon talang.

Jag har ingen talang, egentligen. Jag är typ bra på att stava, det är det enda. Haha.

I dag var det något slags uppträdande i skolan, där folk från min skola kunde visa vad de är bra på osv. Det är så många som är så duktiga på diverse saker. Visst är jag glad för deras skull, men jag kan inte hjälpa att känna avundsjuka. När jag var på väg hem från skolan funderade jag på självmord. Ibland känns allt bara så meningslöst. Vad är skillnaden mellan om jag dör i dag eller om 70 år? Det är klart… mina nära och kära kommer sörja, men de kommer ju också vara borta en dag.

Det känns som om det aldrig händer något nytt. Det är som i den där filmen, vad heter den? Den där en man upplever samma dag om och om igen. Groundhog Day var det jag tänkte på! Fast time loopen i Supernatural tycker jag personligen bättre om. (Tydligen har det gjorts mååånga filmer etc med detta koncept.) Vad jag ville få sagt med det i alla fall är att samma dag är samma sak. Aldrig händer det något nytt.

Jag kom på en annan talang jag har! Jag är mästare på att klaga. Apropå att klaga… Det är riktigt kallt här. Jag ligger på sängen hos mamma och skriver. Jag lyssnar också på MCR. Just nu: FFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFaFa

Sorry, min dator ballade ur. Vet inte varför det blev så där. I alla fall. Just nu: Fake Your Death.

Nu ska jag gå och äta choklad. Vi ses.

Fear no more the heat o’ the sun

Fear no more the heat o’ the sun;
Nor the furious winter’s rages,
Thou thy worldly task hast done,
Home art gone, and ta’en thy wages;
Golden lads and girls all must,
As chimney sweepers come to dust.

Fear no more the frown of the great,
Thou art past the tyrant’s stroke:
Care no more to clothe and eat;
To thee the reed is as the oak:
The sceptre, learning, physic, must
All follow this, and come to dust.

Fear no more the lightning-flash,
Nor the all-dread thunder-stone;
Fear not slander, censure rash;
Thou hast finished joy and moan;
All lovers young, all lovers must
Consign to thee, and come to dust.

Skämskudde

Jag har bloggat på epidemi.blogg.se de senaste dagarna och varit bitter över Spotlife pga att 1. jag trodde att de hade raderat min blogg (det var något tekniskt fel i helgen) och 2. jag trodde att det i själva verket var en uppdatering som tog bort ”Publicera”-knappen och som gjorde att någon var tvungen att granska inlägget innan det publicerades. Och nu såg jag ”Publicera”-knappen. Jag skyller på att det var så länge sedan jag bloggade…

I alla fall. Jag funderar på att gå till kuratorn igen faktiskt och boka tid. Det rann ut i sanden tidigare – jag gick en gång, bokade en ny session och när dagen kom var jag sjuk och var tvungen att ställa in. Sedan dess har jag inte hört av henne och hon har inte hört av mig. Jag tyckte att det kändes bättre ett tag men nu är det sämre igen. Så jag borde nog gå dit. Överflödig punkt, jag vet. orkar inte ändra till kommatecken. Eller stor bokstav. lol

Hur som helst. I dag gick jag hem på lunchrasten pga att jag inte vågade äta i skolmatsalen. Antingen skulle jag behöva äta själv eller, ännu värre, troligen behöva äta med folk jag känner mig obekväm med. Grejen är den att samma sak kommer hända i morgon. Jag kanske borde gå och köpa något i stället… Åh, jag vet inte. Alltså jag vet inte varför allt plötsligt har blivit så svårt? Det var den där festen som förstörde allt tror jag. Jag borde kanske gå till kuratorn nu innan det går för långt. Jag vill inte att det ska bli som förut, när jag var deprimerad och inte pratade med någon utanför familjen på månader. Men samtidigt så känns det bekvämast. Och ensammast. Äh, jag vet inte.

Nu ska jag krypa till kojs i alla fall. Ni får ha det så bra så kanske vi hörs i morgon. Jag ska försöka skriva lite mer kontinuerligt igen.