Here we go again…

Jag är tillbaka.

Jag skriver egentligen bara för berätta att i fredags gick jag och bokade tid hos kuratorn. Jag ska dit i morgon. Jag vet verkligen inte vad jag ska prata om… Men jag har känt mig ur balans den senaste tiden. Jag känner att jag måste berätta om mina sociala problem, min familj, mina ”vänner”, min livssituation helt enkelt. Varje gång jag har en dålig dag återkommer jag till samma saker vilket jag tolkar som att det finns saker i bagaget som jag inte har tagit hand om… Och så har jag saknat att ha någon att bara… lätta mitt hjärta för.

Jag vill bara isolera mig från allt och alla. Jag vill inte gå till skolan, jag vill inte träffa mina klasskompisar, jag har inte gymmat på ett rätt bra tag… Jag har ingen motivation att göra något, vilket leder till att skolarbetet tar skada. Samtidigt känner jag ångest över att sluta skolan nästa år. Då blir jag vuxen på riktigt. Jag är så nervös… Jag vill inte gå på studentskivan, jag vill inte gå på champagnemiddagen, jag vill inte gå på balen, jag vill inte ta studenten, jag vill inte stå i centrum. Jag vill inte göra något alls. Eller… egentligen vill jag väl göra de där grejerna. Jag känner mig bara inte bekväm med att göra sådana grejer.

För att få jobb måste man vara karismatisk och drivande, egenskaper som jag aldrig har haft och aldrig kommer ha. Jag vet inte vart jag kommer ta vägen efter studenten. Förvisso vet jag att jag vill resa, men… jag kommer nog aldrig klara av att resa. För det första: Vem skulle jag resa med? Mig själv? Det verkar vara det enda alternativet just nu… Men jag skulle aldrig klara av att resa själv. Det finns ingen annan jag skulle kunna resa med. Min syster har skaffat ett eget liv och jag kan inte förlita mig på henne. Min mamma jobbar och dessutom är det jävligt patetiskt att resa runt med sin mamma. Samtidigt har jag inga direkta vänner eller så som jag kan resa med.

Apropå vänner… Det finns i huvudsak två tjejer som jag umgås med i skolan just nu. Först var det jag och en annan, och sedan började denna nya tjej i klassen. Hon är  social. Nu känns det som om jag måste ”tävla” mot henne i att underhålla den här andra vännen som jag umgicks med förra året. Och jag är inte tillräckligt rolig. Det känns som om jag håller på att förlora dem båda. Snart kommer de inse att de kan umgås bara de två och jag kommer bli ensam igen. Det är ju så… i slutändan är jag alltid ensam. Hur som helst kommer jag ändå inte kunna hålla kontakten med dem när vi har gått ut. Det har jag aldrig kunnat. Jag lärde känna en utbytesstudent förra året. I princip direkt efter att hon lämnade Sverige förlorade vi kontakten. Sedan juni har vi hörts två gånger… Jag har tappat kontakten med alla mina vänner från grundskolan. Jag har tappat kontakten med alla mina vänner från tidigare gymnasiet (och i stunden trodde jag att vi skulle bli livslånga vänner). En tjej jag träffade på nätet har jag inte hört från på flera år. Jag tänker fortfarande på henne rätt ofta.

Och det här med förhållanden då… Jag kommer aldrig kunna skaffa pojkvän. Jag bara känner det. Jag är inte intressant nog, inte fin nog (inte fin alls, egentligen)… Och om jag MOT FÖRMODAN skulle lyckas träffa någon, skulle jag aldrig kunna hålla relationen vid liv. Jag skulle dra mig undan och konstant tvivla på hans avsikter.

FAN. JAG VILL INTE VARA ENSAM. JAG VILL BARA VARA SOM ALLA ANDRA. BARA… BARA LEVA.

Jag har problem med att bli fotad. Jag blir aldrig fotad om jag kan undvika det. Jag gick förvisso på skolfotograferingen för två veckor sedan men nu har jag sådan grov ångest över det och önskar att jag inte hade gått. Kommer inte ens kolla på bilderna. FY FAN. Usch och fy. Tjejen som jag har känt längst i skolan brukar fråga om jag vill ta selfie med henne, men jag säger alltid nej. Jag vet att varje gång som jag tidigare tackat jag har jag ångrat mig. Det är bäst att neka.