Jag har kommit en lång väg

Skrev ju ett avskedsinlägg igår, men det var så luddigt så jag tänkte att jag skulle prata lite mer utförligt om mitt liv och det jag har uppnått än så länge.

Jag brukade vara så djävulskt introvert. Jag har alltid varit blyg, och det är inget fel med det. När jag blev deprimerad blev jag dock så pass introvert att jag egentligen inte pratade med någon utanför familjen på flera månader (förutom ett enstaka hej eller sådär då och då). Alla sociala sammanhang skrämde mig. Jag vågade inte gå in på affärer själv, jag vågade knappt gå på promenader ibland, för att jag var så rädd för vad folk skulle tro om mig. Det där syns i mitt beteende idag. Jag drar mig fortfarande för vissa sociala situationer, jag gillar inte att stå i centrum och pratar helst inte med folk jag känner mig obekväm med. De eventuella sociala skills jag hade innan depressionen försvann när jag blev deprimerad. Social förmåga är något man måste träna, har jag insett.

Jag har ärr på min kropp, ärr jag har gett mig själv. Dem kommer jag alltid ha. Under min depression och i början av mitt tillfrisknande var jag så rädd för att folk skulle se dem, för att bli dömd. Det kan jag fortfarande vara ibland, men hey, de är faktiskt en del av mig och kommer alltid vara. De vittnar om en mörk bakgrund men jag tänker inte låta dem kontrollera mitt liv och min lycka. De är på min kropp och jag gav mig själv dessa ärr, det är jag helt på det klara med. Vad jag dock har insett är att det egentligen inte var jag som gjorde det. Inte egentligen. Jag vet att det säger emot det jag skrev tidigare, men låt mig förklara mig själv. Det var mina händer, det var min hjärna som sa att jag skulle göra det, men jag var extremt sjuk och vilse. Jag kunde inte tänka klart. Jag var deprimerad, för i helvete. Jag hade en kemisk obalans i hjärnan. Den jag var under mina månader/år som deprimerad var en skugga av den jag egentligen är. Jag var inte jag. Jag var ett spöke, en zombie, levande död. Därför tänker jag acceptera mina ärr. De är lika självklara för mig idag som min högra hand. Ärren är inte vackra, och hade jag kunnat önska bort dem så hade jag gjort det, men det kan jag inte så jag får finna mig i situationen jag befinner mig i.

Annars då? Jo, jag har skaffat en vän. Sjukt, va? Nej, inte egentligen. Jag har börjat släppa loss lite mer, börjat leva lite mer. Precis som man ska göra. Jag har kanske bara ett liv, inte tänker jag leva som en rädd hare under denna livstid, i alla fall.

Jag har börjat träna också. Oftast blir det löpning, ibland lite styrka när jag känner mig extra motiverad. Haha. Ska få en så jävla sexig kropp så det finns inte.

Har ännu aldrig kysst någon. Det lär väl komma, så småningom. Jag är fan inte ful, jag är bra som jag är. Och utseende är inte allt. Jag ska skaffa en pojkvän och jag ska ta igen allt kyssande jag missat dessa år med honom.

Så, nu tror jag att jag inte har något mer att skriva. Om någon ev. har några frågor så kan ni ju kommentera dem. Troligen lär väl ingen ens läsa detta, men ändå. Ha ett bra liv allihopa. <3 Det tänker banne mig jag ha.

Update

Nu var det ett tag sedan jag skrev i denna emoblogg, och jag tänkte att jag skulle ”tunea in” för att berätta hur det går med mitt liv ifall det är någon som nu skulle bry sig.

Helt ärligt? Jag mår så jävla bra. Visst tvivlar jag på mig själv och jag tycker väl att jag är below average utseendemässigt, men det är inget som äter upp mig. Jag fokuserar på det bra i livet. Typ som att jag drar till andra sidan atlanten om några veckor. Fan, vad härligt jag ska ha det. Nästa år drar jag själv eller med min syster förmodligen på en annan utlandsresa till något häftigt land.

Nu får jag supa lagligt också. Det fick jag inte senaste gången jag skrev.

 

Slutsats: Livet äger. Jag lever mitt liv, jag mår bra och jag är nöjd med mig själv.

Vet inte om jag kommer skriva i denna blogg något mer eftersom den fungerade som en vent-blogg. Gör jag inte det så är väl detta ett avslut. Jag hoppas fan att det är det, för om jag skriver igen så är det i så fall för att jag mår dåligt igen. Och det ska jag inte göra.

Anyway, ha ett bra liv! Peace out