Jag är så jävla ledsen

På mig själv. På allt. Just nu svider handleden. Mina föräldrar vet inte vad jag håller på med… men jag måste berätta för min psykolog på onsdag. Jag måste. Detta kan inte fortsätta. Fan, det är ju snart sommar. Om jag ska hålla på och ha långärmat hela tiden så kommer min familj bara undra vad jag håller på med. Har ju alltid älskat solen och att bada.

Detta är ohållbart. Egentligen har jag väl vetat det hela tiden, men vad fan… Jag började med detta när jag var fjorton. Nu är jag snart sjutton och är fortfarande fast. Visst, två-tre år är väl inte så mycket kanske, men ändå. Jag är så arg på mig själv för att jag har börjat på handleden också. Höfterna var illa nog.

detta är ett utkast från den femtonde maj i år. Nu känner jag inte ens ett behov av att skada mig längre. Helt sjukt, det försvann lika fort som det kom.

Apropå saker som försvinner lika fort som de kommer… Igår irrade jag omkring utomhus i nästan tre timmar. Mina föräldrar blev väldigt oroliga. Jag stod vid en bro i typ en timme och funderade på att hoppa, men så hittade mamma mig och skjutsade hem mig. Men idag känns det bra. Jag vet inte, dessa jävla humörsvängningar kommer bli min död.

Allt är bra!

Hallå där!

Jag mår så jäkla bra nu, ni anar nog inte. Det är därför det var ett tag sedan jag skrev.

Ungefär i början av förra veckan började jag må bra, och nu känner jag mig inte alls deprimerad längre. Fattar ni? För typ 2 veckor sedan var jag redo att ta livet av mig, jag hade tydliga planer, men nu känner jag livslusten igen. Jag känner mig frisk. Bra. Lycklig. Men nu är jag enormt trött. Måste dock städa mitt rum innan jag ska sova.

Jag har börjat lyssna väldigt mycket på Pierce the Veil också. Egentligen har jag alltid haft något emot dem (utan egentlig orsak tror jag), men nu ligger de högst upp på min last.fm-lista och jag kan inte sluta lyssna på dem.